Sally stirrade på flickan. Men innan hon hann säga något mer, försvann flickan. Hon blev som skuggor som smälte ihop med väggarna. Endast orden från flickan fanns kvar i luften, kalla och starka.
"Vad händer om sanningen inte är din vän?"
Orden kändes både skrämmande och viktiga. Sally tittade ner på fotot i sin hand igen. Runan ovanför dörren – det var mer än bara en symbol. Det var som en dörr, en port. Hon visste det nu.
Hon gick fram till dörren och tryckte på den. Den var fortfarande kall och hård, men plötsligt öppnades den långsamt, som om den vägde jättemycket.
Bakom dörren fanns ingen hall. Istället stod hon mitt i en skog. Träden var höga och tjocka. Luften luktade jord och fukt. Hon hörde en uggla hoade och ett svagt ljud som lockade henne.
Sally följde ljudet tills hon kom till en liten glänta. Där stod en gammal brunn av sten, täckt av gröna växter. Den såg väldigt gammal ut, men ändå fin.
På brunnen satt en skylt där det stod:
"Minne för minne. Ett steg i taget."
Sally tittade ner i brunnen. Hon såg inte vatten eller mörker. Hon såg bilder – rörelser av sitt eget liv, men annorlunda. Hennes mamma var där, ung och rädd, och bredvid henne stod mannen från fotot.
Bakom dem fanns huset. Det hus som hade runan över dörren. Runt huset lyste eldflammar som dansade.
Sally tog ett steg bakåt. Då hörde hon en röst bakom sig:
– Minnet ljuger aldrig. Det väntar bara på att du ska våga se.
Men när hon vände sig om var ingen där.
Hon tittade tillbaka ner i brunnen och sa tyst:
– Jag vill förstå.
Plötsligt hörde hon ett klickande ljud. Något sköt ut ur stenen bredvid brunnen. Det var en liten låda med samma runor som på stenen hon såg tidigare. Inuti låg en nyckel och en lapp där det stod:
"Nyckeln öppnar dörren till huset. Men inte alla dörrar ska öppnas."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar