Idag satt jag och min bästa vän och pratade om något som vi ofta funderar på, men sällan våga säga högt: skönhetsideal. Vad händer när man inte passar in i den där ramen som samhället tycker att vi ska leva upp till? Det känns som att det är ett konstant tryck som säger oss vad vi borde vara, hur vi borde se ut för att vara "bra nog" eller för att få folk att acceptera oss.
Vi pratade om hur killar, eller kanske mer generellt, hur folk beter sig när de ser någon som inte passar in i den där normen. Och jag ska vara ärlig – det är inte alltid lätt att vara någon som inte ser ut som en Instagram-influencer eller en supermodell. När man är en "tjockis", som vi pratade om, känns det ofta som om man blir bemött med andra blickar, eller rent av inte blir sedd alls. Och det spelar ingen roll om du är den mest fantastiska personen på insidan, om du inte ser ut på "rätt" sätt, verkar det som att du inte alltid får samma uppmärksamhet.
Jag vet att vi alla, både kvinnor och män, har fått höra den där kommentaren någon gång: "Du skulle vara så mycket vackrare om du bara…". Och den kommentaren, den biter sig fast. För i ett samhälle som älskar att sätta oss i boxar, blir det svårt att känna att man duger som man är. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. För vi lever i en värld där vi hela tiden jämför oss med andra, där alla bilder vi ser på sociala medier verkar vara perfekta – och där det känns som att om du inte ser ut på ett visst sätt, så spelar du inte riktigt i samma liga.
Men i dag sa min bästa vän något som verkligen fick mig att tänka: "Varför måste vi vara något vi inte är för att bli accepterade?" Och den frågan har stannat hos mig. För varför känns det som att vi hela tiden måste anpassa oss, sluta vara oss själva för att passa in i någon annans bild av vad som är "rätt"? Det är som att vi har glömt bort att det finns tusentals olika sätt att vara vacker på. Och det är så lätt att glömma, för vi matas med bilder av en specifik kroppstyp – den smala, nästan "perfekta" kroppen – och så glömmer vi att vi alla ser olika ut, och det är okej.
Jag vill tro att det handlar om att börja ifrågasätta det här, om att verkligen inse att vi inte behöver passa in för att vara värdefulla. Vi är mer än våra kroppar, mer än de ytliga sakerna som folk tycker att vi borde vara. Och ju mer vi pratar om det, ju mer vi inser att vi inte är ensamma om att känna den här pressen, desto lättare blir det att förstå att vi faktiskt kan vara oss själva – utan att behöva be om ursäkt för det.
Så till alla er som känner er osynliga ibland, eller känner att ni inte är accepterade för den ni är: Jag ser er. Jag vet hur det känns att vara "för mycket" eller "för lite" för någon annan. Men det betyder inte att ni är mindre värda. För vi är alla olika, och vi har alla något unikt att erbjuda – och det har inget med kroppstyp att göra.
Så nästa gång någon säger något om hur du borde vara eller se ut, tänk på det här: Du är redan nog, precis som du är. Och det är något som vi alla borde påminna oss själva om varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar