EN SOMMARKVÄLL SOM ALDRIG GLÖMS

Idag slog det till igen – en sån där stund då tiden plötsligt stannar. Facebook påminde mig om en bild från exakt nio år sedan. En bild från vårt sommarställe, mitt paradis utanför Uddevalla. Den plats där så många av livets viktigaste stunder fått ta form.

På bilden sitter mamma Inger och pappa Bernt i skuggan, i våra gamla vita plaststolar under träden. De ser så rofyllda ut, så hemma – som om naturen runt dem också vilade när de gjorde det. Inger med sitt varma leende, Bernt med sin karakteristiska, trygga blick. Bredvid står min sambo vid grillen, mitt i förberedelserna, med det där leendet som säger: "vi har det bra nu."

Och vi hade det verkligen bra. Det doftade grillat, havsluften låg som en mjuk filt över kvällen, och björkarna vajade försiktigt bakom huset. Samtalen flöt, skrattet kom naturligt, och tiden betydde liksom ingenting. Bara nuet fanns.

Då visste jag inte att det skulle bli ett minne jag skulle bära så nära hjärtat i så många år. 

                            

Mina älskade föräldrar finns inte kvar hos oss längre. Saknaden är ibland för stor för ord. Men just i den här bilden – i det ögonblicket från vårt paradis – känns det som om de fortfarande sitter där. Som om de aldrig riktigt lämnat oss.

Vårt sommarställe utanför Uddevalla var mer än bara en plats. Det var en trygghet, ett andetag av stillhet mitt i vardagen. Det var där mamma och pappa trivdes bäst, där de skrattade mest, där vi alla kunde andas ut. Där byggdes våra minnen, där växte vår familj ihop som starkast. Och just därför är det också där saknaden känns som varmast – inte kallast.

Det gör ont att skriva detta, men det är också fyllt av tacksamhet. Tacksamhet över att ha fått så många fina somrar tillsammans. Över att ha haft Inger och Bernt som mina föräldrar – klipporna i mitt liv. Över att vi delade så många vardagsögonblick som nu blivit ovärderliga skatter.

Så jag delar detta minne, inte bara för att minnas dem, utan för att påminna mig själv – och kanske dig som läser – om att det är just de enkla stunderna som blir störst. Ta bilden. Sitt kvar lite längre. Lyssna på skrattet. Låt kvällen dra ut.

För till slut blir det just de ögonblicken vi återvänder till när vi blundar. 

Till mamma och pappa – tack för den där kvällen. Tack för varje stund. Ni fattas mig varje dag, men ni lever kvar i allt jag gör.