LJUSET I STENEN - KAPITEL 15

Sally stod stilla.
Hjärtat slog hårt.
Hon tittade på kvinnan.
– Det måste finnas ett annat sätt, sa hon tyst. – Jag vill inte stanna här.
Kvinnan nickade.
– Kanske finns det. Men du har inte mycket tid.

Stenen lyste svagt.
Som om något levde där inne.
Leksaksbilen i Sallys hand blev varm.
– Vad är det med den här? frågade hon.
Kvinnan såg på bilen.
– Din mamma lämnade den till dig.
– Den var en del av skyddet. En del av löftet.

Sally vände på bilen.
Under den fanns små tecken. Samma som på stenen.
Runor. Magiska märken.
– Kan den hjälpa mig? frågade hon.
– Den kan visa dig sanningen, sa kvinnan. – Men du måste vara modig. Du kanske inte gillar det du får se.

Plötsligt hördes en röst.
Djup. Tydlig.
Inte som viskningar.
Den kom från marken.
– Sally. Tiden är inne.
Stenen glimmade.
En springa öppnades. Ett svagt ljus lyste upp i gläntan.
Luften blev kall och stilla.

Sally kände på bilen i sin hand.
Den lyste nu också.
– Vad händer om jag går mot ljuset? frågade hon.
– Då får du veta sanningen, sa kvinnan. – Om din mamma. Om dig själv. Om varför du är här.
Sally var rädd.
Men hon ville veta.
Hon ville förstå.
Hon tog ett steg framåt.
Sedan ett till.
Och så gick hon in i ljuset.