Det är en märklig känsla när man börjar komma till en punkt i livet där man faktiskt kan unna sig saker utan att behöva vända på varje krona. När man slipper stå i affären och räkna ut om man har råd med både smör och shampoo samma vecka. När man äntligen kan köpa det där man längtat efter – bara för att man vill, inte för att man måste.
Men vet ni vad som också kommer med det? En oväntad typ av skuld.
Plötsligt är det som att vissa runt omkring mig känner att jag bär ansvaret för deras impulser. Som att om jag pratar om något jag vill köpa, eller om vi går i en butik tillsammans, så är det jag som "lurat" dem att vilja ha något. Att om de gör ett inköp de kanske inte hade planerat – då är det på något sätt mitt fel. För att jag "inspirerat" för mycket. För att jag inte "tänkte på att de inte har samma ekonomi".
Och jag säger det här med all respekt, men… det är inte mitt ansvar. Vi är vuxna människor. Vi tar våra egna beslut, gör våra egna prioriteringar, och vi lever med våra egna konsekvenser – på gott och ont.
Att jag har möjligheten att köpa något innebär inte att jag tvingar någon annan att göra detsamma. Jag lever mitt liv. Jag gläds åt att jag kommit dit jag är idag. Det borde jag få göra utan att bära någon annans skuldkänslor på mina axlar.
Så nästa gång någon får för sig att lägga det ansvaret på mig – stanna upp. Fråga dig själv varför det känns lättare att skylla på någon annan än att ta eget ansvar för ett beslut. För i slutändan handlar det inte om vad jag gör eller inte gör. Det handlar om dina val, dina gränser – och din plånbok.
Och jag? Jag kommer fortsätta leva mitt liv. Med stolthet, tacksamhet – och utan att skämmas för det.
Men vet ni vad som också kommer med det? En oväntad typ av skuld.
Plötsligt är det som att vissa runt omkring mig känner att jag bär ansvaret för deras impulser. Som att om jag pratar om något jag vill köpa, eller om vi går i en butik tillsammans, så är det jag som "lurat" dem att vilja ha något. Att om de gör ett inköp de kanske inte hade planerat – då är det på något sätt mitt fel. För att jag "inspirerat" för mycket. För att jag inte "tänkte på att de inte har samma ekonomi".
Och jag säger det här med all respekt, men… det är inte mitt ansvar. Vi är vuxna människor. Vi tar våra egna beslut, gör våra egna prioriteringar, och vi lever med våra egna konsekvenser – på gott och ont.
Att jag har möjligheten att köpa något innebär inte att jag tvingar någon annan att göra detsamma. Jag lever mitt liv. Jag gläds åt att jag kommit dit jag är idag. Det borde jag få göra utan att bära någon annans skuldkänslor på mina axlar.
Så nästa gång någon får för sig att lägga det ansvaret på mig – stanna upp. Fråga dig själv varför det känns lättare att skylla på någon annan än att ta eget ansvar för ett beslut. För i slutändan handlar det inte om vad jag gör eller inte gör. Det handlar om dina val, dina gränser – och din plånbok.
Och jag? Jag kommer fortsätta leva mitt liv. Med stolthet, tacksamhet – och utan att skämmas för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar