FÅR MAN VARA SOM MAN ÄR?

Jag vet inte när det börjar, men någonstans längs vägen börjar folk titta lite snett om man inte riktigt följer “mallen”. Du vet – den där oskrivna listan som säger hur man ska bete sig när man kommit upp i en viss ålder.
Lite mer sansad. Lite mer dämpad. Lite mer "vuxen", vad det nu ens betyder.

Men vad händer om man fortfarande känner sig nyfiken? Vad händer om man fortfarande älskar att skratta högt, dansa i vardagsrummet till dålig musik, eller sitta uppe sent och prata om livet? Ska man sluta med det bara för att andra tycker att man borde ha blivit lite mer "förnuftig"?

Jag tror inte på det där. Inte ett dugg faktiskt.

För känslan inuti – den som är jag – har inte försvunnit. Jag är fortfarande samma person som skrattar åt knäppa saker, som får glädjepirr av små vardagliga stunder, som vill upptäcka nytt, känna stort och leva fullt.
Och varför skulle jag lägga locket på det?

Det känns ibland som att det finns en osynlig gräns där man förväntas sluta vara spontan. Sluta klä sig färgglatt. Sluta tro på nya början. Sluta vara kärleksfull och fri. Men nej tack – jag hoppar över den delen.

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är som jag är. Jag tycker inte det är “pinsamt” att fortfarande känna mig levande. Tvärtom – jag ser det som ett friskhetstecken. För vem har bestämt att man måste bli en annan version av sig själv bara för att tiden går?

Det är som att vissa tror att livsglädje är något man bara får ha i unga år. Men jag vill påstå att den blir ännu viktigare ju längre man levt. För man har sett saker, lärt sig massor, fallit och rest sig. Man vet att livet är för kort för att spela någon annan.

Så jag fortsätter vara jag. Jag tänker inte låtsas, tona ner eller passa in i någons låda.

Jag älskar att känna mig fri. Jag älskar att leva med hjärtat först. Jag älskar att jag fortfarande drömmer, skrattar, hoppas, längtar – och att jag vågar göra det öppet.

Och om någon tycker det är “onormalt” – så är det helt okej. För det här är mitt liv. Och jag vill leva det fullt ut. På mitt sätt.

Så till dig som kanske också känt dig lite “fel” ibland – kom ihåg: du är inte för mycket, du är inte barnslig, du är inte konstig. Du är levande. Och det är inget man någonsin ska behöva sluta vara.