Ibland i livet träffar man en person som blir mer än en vän – någon som blir en självklar del av ens liv, nästan som en familjemedlem. Min bästa vän och jag träffades av en ren slump för över 20 år sedan. Vi har samma namn och vår första kontakt skedde på grund av en felutdelad post. Det var så allt började, och sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga – med undantag för de gånger vi haft våra konflikter, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.
Vi har rest tillsammans, varit ute på danskvällar, delat både skratt och tårar. Vi har till och med bott ihop ett tag, även om det inte fungerade i längden. Vår vänskap har gått igenom prövningar, men trots allt finns vi alltid där för varandra. Det är en sån vänskap som är svår att ersätta, en som inte kan mätas i antal timmar vi pratar i telefon eller hur ofta vi ses – den bara finns där, stark och orubblig.
Men avståndet mellan oss har blivit svårt att hantera. För åtta år sedan flyttade jag till Borlänge, medan hon bor kvar i Laholm. Vi hörs nästan dagligen, men det är inte samma sak som att kunna träffas spontant över en kopp kaffe, ta en promenad ihop eller bara vara i samma rum och känna den där trygga närheten. Saknaden efter henne är enorm, och ibland känns det nästan outhärdligt. Jag har försökt hitta nya vänner här – gått med i en sångkör, börjat på gym och till och med försökt närma mig min sambos släkt. Men det är svårt att hitta någon som kan fylla tomrummet efter henne.
Att flytta tillbaka till Laholm är inte bara att packa ihop och åka – jag har min sambo och våra två katter att tänka på. Så jag försöker hantera saknaden, men vissa dagar är det tyngre än andra. Ibland undrar jag om hon känner samma sak, om hon också saknar mig lika mycket som jag saknar henne. Förmodligen gör hon det, för vi har alltid haft en sådan där osynlig tråd mellan oss. Vi kan inte vara ifrån varandra för länge – då börjar vi båda må dåligt, känna ångest och en djup saknad.
Jag saknar inte bara henne, utan även alla mina andra vänner och bekanta i Laholm. Det är svårt att vara långt ifrån dem jag brukade umgås med, de som kände mig utan och innan och alltid fanns där. Jag saknar de spontana träffarna, skratten och den gemenskap vi hade.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, mer än att det är svårt att vara långt ifrån någon som betyder så mycket. Att vissa vänskaper är så starka att de blir en del av ens själ. Och att saknad, hur tung den än kan vara, också är ett tecken på hur värdefull en relation är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar