Vi har alla varit där. Du träffar någon för första gången och det känns som om ni har känt varandra i åratal. Det är som om en osynlig tråd binder samman er, och du känner dig helt bekväm i deras sällskap. Samtalet flyter naturligt, skratt kommer enkelt, och du tänker för dig själv: "Så här borde alla möten vara." Det känns nästan som om du bara vet den personen, utan att egentligen veta varför.
Men sen finns det andra människor. Människor som, oavsett hur ofta ni träffas, alltid känns som främlingar. Du har inget emot dem, men samtalet känns stelt, tystnaderna blir obekväma, och du kan inte riktigt sätta fingret på varför ni inte riktigt kommer överens. Det är som att ni talar olika språk, fast ni faktiskt pratar samma ord. Och även om ni träffas igen och igen, känns det aldrig riktigt "rätt".
Hur kan det vara så att vi ibland möter människor och direkt känner oss som gamla vänner, medan andra människor aldrig riktigt känns bekanta? Är det kemi? Energi? Eller handlar det om något djupare, något vi inte kan sätta ord på?
Jag har funderat mycket på detta. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och värderingar. När vi träffar någon som på ett naturligt sätt matchar oss, då händer den där speciella "klicken" – en känsla av att vi förstår varandra utan ansträngning. Det är lätt att vara sårbar och öppen i ett sådant möte. Men när vi träffar någon vars energi inte riktigt stämmer överens med vår, eller våra livserfarenheter, kan det vara svårt att känna samma "connection". Vi kanske inte riktigt förstår varandra på samma nivå, eller vi kanske inte har samma behov av det. Det är inte att vi inte gillar varandra – det är bara att vi inte "klickar". Och det är okej. Vi möter människor hela tiden, men inte alla behöver bli en del av våra liv. Vissa människor finns där för en stund för att påminna oss om något viktigt, andra människor kommer in i våra liv och stannar längre, och ibland kanske hela livet.
Alla möten behöver inte vara fyllda med den där magiska känslan, vissa relationer behöver tid för att växa, och andra kommer för att ge oss något vi inte visste vi behövde. Det är en påminnelse om att vi inte kan tvinga fram "klicken". Vi kan inte alltid kontrollera vilka människor vi kommer att komma nära, men vi kan vara öppna och tillåtande för de relationer som kan utvecklas. När vi märker att det finns en osynlig barriär, kanske vi bara ska släppa taget och förstå att vissa relationer inte är tänkta att gå vidare.
Så nästa gång du träffar någon och känner att det känns självklart, tänk på att det är en speciell gåva – en påminnelse om hur vi alla är sammankopplade på olika sätt. Och när du möter någon där det inte klickar, var inte för hård mot dig själv eller dem. Kanske handlar det bara om tid, om plats eller om att ni helt enkelt inte är på samma frekvens. Och det är också okej.
Så vad tycker du? Har du också upplevt den där "klicken" med någon direkt? Eller har du träffat människor där det aldrig riktigt klickat, oavsett hur ofta ni ses? Hur hanterar du relationer som inte riktigt utvecklas som du hade hoppats?
Jag skulle gärna vilja höra dina tankar och erfarenheter – lämna gärna en kommentar nedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar