Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa, jag vet att det kan kännas ensamt när tankarna snurrar och dagarna känns tunga. Därför vill jag dela med mig av mina upplevelser - inte för att jag har alla svar, utan för att du som läser kanske känner igen dig. kanske kan mina ord ge en känsla av gemenskap, hopp eller bara en påminnelse om att du inte är ensam.
SNÄLLHET OCH OMTANKE - DET VIKTIGASTE I LIVET För mig är det viktigaste att vi tar hand om varandra. Att vi är snälla både mot andra och mot oss själva. Världen behöver mer omtanke, och jag tror att små handlingar av vänlighet kan göra stor skillnad. Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid har varit snäll mot mig själv. Att jag alltid har trott att jag är tillräcklig, att jag duger precis som jag är. Men sanningen är att jag i större delen av mitt liv har burit på en känsla av otillräcklighet - en lågmäld men ihärdig röst som har viskat att jag aldrig räcker till. Jag minns så många situationer där ångesten har styrt mig. Hur jag undvek att räcka upp handen i klassrummet, fast jag visste svaret. Hur jag analyserade varje ord jag sa i efterhand, som om jag kunde ändra på det som redan var sagt. Hur jag kunde ligga vaken på nätterna och spela upp samtal i huvudet, övertygad om att jag gjort bort mig, att jag sagt något fel, att jag var en börda för andra. Jag minns stunder där ångesten blev fysisk. Hjärtat som slog för snabbt. Tankar som rusade så fort att jag knappt hann andas. Jag försökte dölja det, låtsas som om att allt var okej. Jag log när jag egentligen ville gråta. Jag sa att jag var trött när jag egentligen var överväldigad. Jag isolerade mig när jag egentligen behövde någon att prata med. OCH SJÄLVKÄNSLAN? Den var skör. Jag ifrågasatte min egen värdighet hela tiden. Räckte jag till som vän? som kollega? som människa? Jag trodde att om jag bara var duktigare, snällare, mer perfekt - då skulle jag må bättre. Men det fungerade aldrig. Hur mycket jag än ansträngde/anstränger mig kändes/känns det aldrig som om jag var/är nog. Det tog lång tid innan jag insåg att jag inte kunde fly från mig själv. Att jag var tvungen att stanna kvar och möta det jag hade undvikit så länge. Och det var jobbigt. Det är fortfarande jobbigt. Men jag har lärt mig några saker på vägen:
- JAG ÄR INTE MINA TANKAR Rösten som säger att jag är värdelös - den är inte sann.
- ATT KÄNNA MYCKET ÄR INTE EN SVAGHET Länge skämdes jag för hur känslig jag var. Nu försöker jag se det som en styrka.
- JAG ÄR INTE ENSAM När jag började våga prata om hur jag mådde insåg jag att så många andra kände likadant.
- SMÅ STEG ÄR OXÅ FRAMSTEG Att säga nej utan att få dåligt samvete. Att prata snällt till mig själv istället för att kritisera. Att påminna mig själv om att jag förtjänar att må bra.
Jag delar det här för att jag vet hur ensam man kan känna sig i ångesten och självföraktet. Hur det kan kännas som att man är den enda som kämpar. Men du är inte ensam. Och du är mer än dina tvivel.
Om du känner igen dig - hur har du hanterat/hanterar du din ångest och självkänsla? Vad hjälper dig på vägen? Jag skulle verkligen vilja höra dina tankar.
MVH// Henna
hej! vad fint att du delar med dig av dina erfarenheter och av dig själv. Jag själv kämpar med psykisk ohälsa i perioder på grund av en väldigt dålig uppväxt med psykisk och fysisk misshandel och övergrepp, men de känns så surrealists i perioder.... och den här dåliga uppväxten har gett mig problem i mitt föräldraskap och dålig självkänsla i de med, för att man alltid fått höra att man är oönskad och dålig och man inte duger o hela tiden fått gå på tå för att inte ens förälder ska explodera, skrik gap glåpord och när man inte upplevt så mycket annat så är de ju oftast sånt man tar med sig till nästa generation men i och med jag vet hur dåligt de har fått mig och må så har ja valt att jobba på de och jag har insett iallafall tillsist med hjälp av min man och psykolog att de är INTE mitt fel att de har blivit såhär och har dessa alla problemen men de är mitt ansvar hur jag hanterar de o väljer o jobba med det och de har fått mig att få lite bättre självkänsla, sen ångesten man får på kvällarna ibland över hur saker har varit och man får upp minnes bilder i huvudet som man fortfarande bearbetar är rätt så jobbiga, och jag vet inte hur ja ska hantera dem eller jobba med de riktigt, för vissa saker har man svårare och prata om än andra och de känns inte som att man kan prata om riktigt allt med psykologen alltid för att man vill inte bli stämplad eller hur man ska förklara de och många av dessa saker håller en vaken på nätterna. Men att komma ihåg de är inte mitt fel eller mig de är fel på och jag är inte de negativa som länge försökts printas in i mitt huvud hjälper lite. Jag är stark som står upp idag och försöker så gott jag kan o påminna mig om de o att jag gör de inte min förälder gjorde för mig som jag vill göra för mitt barn och mig själv istället, finnas där ta hand om sig själv, söka hjälp och stöd, prata om de, acceptera de som hänt och göra de bättre än vad ja själv blivit utsatt för.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av din historia. Jag beundrar verkligen din styrka och hur du arbetar med att bryta mönstren från din uppväxt för både dig och ditt barn. Det du beskriver är inte lätt, men att du väljer att jobba med dig själv och din självkänsla är fantastiskt. Jag hoppas att du fortsätter att hitta den läkning du förtjänar. Du är verkligen stark och modig!!!!
SvaraRadera