Jag har tvekat på att skriva det här inlägget. Inte för att jag skäms, utan för att det ibland är svårt att formulera allt som känns. Men jag vet också att jag lovat mig själv att vara ärlig här – att inte bara visa det som går bra, utan också det som gör ont, krånglar eller helt enkelt inte blir som man tänkt sig.
För ett tag sen skrev jag om att jag skulle utmana mig själv i ett tränings- och kostupplägg som kallas "12 weeks of hell". Jag var så himla peppad. Hade lagt upp både träningsschema och kostschema, anpassat efter mina förutsättningar – framför allt med tanke på mina ryggproblem. Jag ville bevisa för mig själv att det gick. Att jag kunde.
I början gick det faktiskt rätt bra. Kosten funkade, jag höll mig till planen. Det kändes som om något nytt och bra höll på att ta form. Men sen… så hände det där som händer så ofta men som är så svårt att sätta ord på: livet kom emellan.
"det är inte svaghet att pausa, det är styrka att våga känna efter"
Det började smyga sig på. Tröttheten, orken som inte fanns där, motivationen som försvann utan att jag riktigt märkte det. Och sen kom det där tunga. Den där osynliga ryggsäcken jag burit på så länge, som heter psykisk ohälsa. Ångest, depression, oro. Jag har levt med det länge, och ibland tror jag att jag klarar mer än jag faktiskt gör. Jag underskattar hur mycket det påverkar mig – varje dag.
När det blir för mycket runt omkring, när jag pressar mig själv för hårt, när kraven (både de inre och de yttre) växer sig för stora, då händer något inom mig. Det är som om jag stänger av. Det blir för mycket att hantera. Istället för att bli motiverad blir jag paralyserad. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så, men ändå är det så lätt att känna sig misslyckad. Svag. Som att man inte räcker till.
Och jag vill verkligen vara tydlig med en sak: det här är inte ett inlägg där jag letar efter ursäkter. Det är ett inlägg där jag erkänner verkligheten. Jag vet att det finns många där ute som också kämpar – som också har höga ambitioner men en kropp eller ett psyke som inte alltid vill samarbeta. Jag skriver det här för oss. För att vi ska slippa känna oss ensamma i det.
Det betyder inte att jag har gett upp. Tvärtom. Jag lär mig. Jag förstår mig själv bättre. Jag inser att det inte handlar om att följa ett perfekt schema i tolv veckor. Det handlar om att hitta ett sätt att leva som fungerar – för just mig. Ett sätt där jag får växa, utmanas, må bättre – men utan att pressa sönder mig själv på vägen.
Så nu är planen att börja om. Inte från noll, utan från där jag är just nu. Med allt jag lärt mig, med respekt för både min kropp och mitt mående. Det kommer kanske inte bli en "hell" i tolv veckor, men det kommer bli en resa mot att må bättre – långsamt, ärligt och hållbart.
"Att ta hand om sig själv betyder ibland att man väljer bort det man trodde var rätt – för att istället hitta det man faktiskt behöver."
Jag vill tacka er som följer mig, som läser mina inlägg, som peppar och visar förståelse. Det betyder så mycket mer än ni anar. Att få dela det här – även när det inte går som jag tänkt – är en del av läkningen.
Om du som läser det här också kämpar, vet att du inte är ensam. Och vet att du inte är mindre värd för att du inte orkar varje dag. Vi är människor, inte maskiner. Och ibland är det största styrkan att våga stanna upp, känna efter och erkänna: "Det här blev inte som jag tänkt. Men jag är kvar. Jag försöker. Och det räcker."
❤️
Till dig som läser det här – du som också kämpar:
Ge dig själv lite andrum. Du behöver inte ha allting under kontroll hela tiden. Du är inte lat för att du är trött. Du är inte svag för att du behöver vila. Du är inte ensam.
Vi måste börja våga vara snälla mot oss själva. På riktigt. Våga välja återhämtning, våga välja bort prestations hetsen. Våga leva livet så som det ser ut – inte bara som vi tänkt att det skulle vara.
Jag börjar om nu. Inte från början, utan från där jag står. Med allt jag lärt mig. Med mer självkännedom. Med större tålamod. Och med en önskan om att bygga något hållbart, ärligt och verkligt.
Hur mår DU – egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar