DET DÄR SATTE SIG DJUPARE ÄN JAG TRODDE

Jag vet inte exakt när det hände. Men jag vet att något i mig förändrades. Som att en grundkänsla försvann. En trygghet. En självklarhet i att jag dög, att jag var en del av något, att jag hade ett värde.

Jag blev mobbad. Och det har satt spår som fortfarande känns ibland, även om det gått lång tid.

Det var inte bara orden. Det var blickarna. Tystnaden. Känslan av att alltid vara i vägen, för mycket, eller fel. Att försöka anpassa sig, passa in, inte ta plats – men ändå aldrig riktigt få vara med. Och till slut började jag tro på det. Att det var mitt fel. Att jag var fel. 

🧠 Något inuti gick sönder

Det är svårt att förklara, men det är som att min inre kompass rubbades. Jag började misstro andra, även när de var snälla. Jag förväntade mig att bli bortvald, utfryst, missförstådd. Jag blev expert på att känna av stämningar. På att läsa av folk. På att inte ta plats.

Jag kunde sitta i ett rum fullt av människor och ändå känna mig ensam.
Och vet du vad som är värst? Att man till slut skäms. För att man fortfarande minns. För att man inte "kommit över det". För att man reagerar starkt på små saker – som kanske påminner om det där som gjorde ont då.
Men det är inget att skämmas över. Det är helt naturligt. För när man blivit sårad tillräckligt många gånger, lär man sig att vara på sin vakt. Det är ett skydd. Ett försvar. Ett sätt att överleva. 

🌱 Men jag har börjat läka

Det har inte varit någon rak väg. Det har tagit tid. Men sakta har jag börjat hitta tillbaka till mig själv. Till en mjukare inre röst. Till tryggare relationer. Till att våga tro att jag faktiskt duger – precis som jag är.

Jag vill dela med mig av några saker som hjälpt mig:

1. Att säga det högt

Att erkänna för mig själv att det faktiskt gjorde ont. Att det var mobbning. Att det inte var mitt fel. Jag har skrivit, pratat, gråtit. Det har inte varit lätt – men det har varit nödvändigt. 

2. Att välja trygghet

Jag omger mig idag med människor som får mig att känna mig lugn. Som inte får mig att tvivla på mitt värde. Jag har lärt mig att det är okej att säga nej till det som inte känns bra.

3. Att lyssna på kroppen

Jag märker att min kropp minns. När jag är stressad eller rädd, spänner jag mig – fast inget hot finns där. Så jag har börjat andas djupare. Rört mig mer mjukt. Gått ut i naturen. Känt efter.

4. Att ta emot hjälp

Jag har pratat med någon. Någon som förstod, som inte dömde, som hjälpte mig att se mönster jag inte såg själv. Jag önskar att alla som blivit mobbade fick den chansen. 

💬 Till dig som känner igen dig

Om du också varit med om mobbning – då vill jag säga: Jag ser dig. Jag tror dig. Det du känner är inte överdrivet eller konstigt. Det är sunt att reagera när man blivit illa behandlad.

Och det går att börja om. Att hitta tillbaka. Till den du var innan, och kanske ännu mer – till den du egentligen är.

Du är inte mindre värd för att någon annan försökte få dig att känna så. Du är inte fel. Du är inte svag. Du bär styrka, erfarenhet, mod. Och du är inte ensam.

Vi är många som bär på liknande sår. Men det finns också hopp. Läkningsvägar. Mjuka steg framåt.

Och du? Du har rätt att känna dig trygg. Du har rätt att ta plats. Du har alltid varit värd att bli behandlad med respekt och kärlek.

Det kanske tog tid att förstå – men nu vet jag det. Och jag hoppas att du också kan börja känna det.

På riktigt.