Sally sov inte den natten. Hon försökte – låg i den gamla stugan med den tunga dagboken vid bröstet och örat mot kudden, som om hon kunde höra något genom marken.
Men det var inte ljud hon hörde.
Det var en känsla. Som ett tryck, djupt inuti huvudet. Som om något rörde sig i tankarna utan att be om lov. Som om ett minne som inte var hennes försökte hitta plats.
När hon till sist slumrade till, drömde hon:
Hon stod på bryggan. Barfota. Nattlinne.
Inte som sig själv – som sin mamma.
Vattnet framför henne var svart, fastän det var mitt på dagen. Och i det svarta: ögon. Först ett. Sedan två till. Tre.
De blinkade inte. De bara såg.
Bakom henne – en viskning.
Inte en röst. En närvaro. Som att något lutade sig framåt utan att ha kropp.
”Du minns inte, men du kom tillbaka.”
Hon vaknade med ett ryck. Morgonen var kall. Marken utanför stugan täckt av dagg och gammal dimma.
När hon steg upp såg hon något hon inte sett kvällen innan.
I fönsterrutan – en handflata. En fläck. Liten. Som om ett barn stått där och tittat in.
Samtidigt – 1947
Agnes visste att hon inte fick gå dit ensam.
Mamma sa alltid att sjön var vacker, men nyckfull. Den kunde ta med sig mer än man ville ge. Men något i Agnes kallades dit. Inte som en röst, inte som en impuls. En dragning.
Hon hade sett honom först i drömmen.
Han såg ut som en pojke i början. Ensam på vattnet, som om han stod på ytan. Han pratade utan mun. Frågade:
”Vad är ditt första minne?”
När hon inte svarade, blev han något annat. Ansiktslös. Stillastående. Och ändå – rörlig.
Hon följde honom ändå.
Och när hon satte ner foten i sjön, blev världen spegelvänd. Himlen under henne. Marken ovanför. Hennes namn förlorade ljudet. Hon minns inte om hon skrek.
Men hon minns Sally.
Inte från nu. Från då.
En framtid hon såg innan hon blev någon annan.
Tillbaka i nutid
Ella satt med dagboken i knäet. Inte den Sally hittat – en annan. En äldre. Med initialerna A.L. på första sidan. Agnes Lind.
“När jag gick, sa han att jag inte skulle glömma. Att jag skulle bli den som bar hans namn vidare. Men jag har glömt hans namn. Jag minns bara känslan. Som om vatten kunde tänka.”
Ella stängde boken långsamt.
Hon reste sig, gick ut i morgonen och följde stigen till viken.
Sally stod redan där. Barfota. Som i drömmen.
Ella sa inget.
För hon såg att Sally höll något i handen. En sten. Inte en vanlig. En med hål rakt igenom. En gammal folktro: att se genom den kunde visa det osynliga.
Sally lyfte den mot ögat.
Och där – mitt i det stilla vattnet – stod Emily.
Men hon såg inte ut som hon borde.
Hennes ögon blinkade inte.
Och vattnet omkring henne – rörde sig i cirklar.
Som om det andades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar