“Jag minns inte vad som är dröm längre.”
Bläcket var blekt, nästan urvattnat, som om regn smugit sig in i skjulet och tvättat orden försiktigt. Eller som om sjön själv lagt sitt finger över sidan.
Hon bläddrade vidare. Några sidor längre in fanns ett datum: 3 augusti, 2002. Dagen då Emily försvann.
“Emily pratade med någon i spegeln. Hon sa att han ville visa henne hur man blir kvar utan att dö. Jag förstod inte då. Nu gör jag det. Nu är det jag som pratar med honom.”
Sally lade boken ifrån sig, men anteckningarna fortsatte eka inom henne. Hon såg sig omkring i skjulet en sista gång innan hon stängde dörren – men i samma ögonblick som hon vände ryggen till, hörde hon det:
Ett knäpp, långt och djupt, som om något i träet hade spruckit av ett tryck inifrån. Hon vände sig hastigt om – men allt var som förut.
Nästan.
Tröjan i plastpåsen hade fallit åt sidan. Under den låg ett pappersark hon inte sett tidigare. Hon böjde sig ner.
En teckning. Barnsligt ritad med blå krita. Sjön, en brygga. Två flickor – en med rött hår (Emily), en med mörkt (hon själv). Och i vattnet: en stor, mörk figur. Ingen form, inget ansikte. Bara ögon. Tre stycken.
Samtidigt – någon annanstans
Hon minns.
Inte med hjärnan. Med vatten.
Djupet under sjön är stilla, men fullt av rörelse. Där finns ekon av steg som aldrig lämnat spår, viskningar från röster som tystnade för länge sen. En gång varje generation öppnar sig spegeln. Någon stannar kvar. Någon annan minns.
Hon ser flickan – inte Emily, inte Sally, men en annan. Agnes, 1947. Hennes fötter darrade vid vattenbrynet, men hon gick ändå. Ner i mörkret. Lät händerna försvinna först. Sedan hjärtat.
Hon minns Agnes. Hon minns dem alla.
Och nu – Sally.
Hon bär minnet som en nyckel i blodet. Och nycklar rostar långsamt, men aldrig helt.
I byn
Ella stod vid sitt köksfönster och såg ut över dimman som smög sig in över ängarna. Hon höll i ett foto – ett gammalt, svartvitt, blekt av tid. Två kvinnor. En av dem Sallys mamma. Den andra… ingen brukade fråga om henne.
Ella visste att Sally skulle komma snart.
Hon visste också att de inte var ensamma längre.
Sjön vaknade inte ofta. Men när den gjorde det, kallade den inte bara tillbaka dem som varit där.
Den kallade på dem som glömt att de varit kvar.
Nästa dag – Viken
Sally följde stigen på kartan, tillsammans med Ella. Skogen var tätare här, träden högre. Som om de försökte gömma något. Allt luktade fukt, jord, och något annat – något gammalt, metalliskt.
När de kom fram till viken, stannade Ella tvärt.
”Här,” sa hon. ”Det var här jag såg flickan.”
”Emily?”
”Kanske. Eller någon annan som lånade hennes ansikte.”
Sally gick fram till vattenkanten. Vinden dog ut. Allt blev stilla.
Hon såg sin spegelbild i ytan. Men det var inte hon som rörde sig. Det var spegeln.
Ögonen – hennes egna – blinkade inte.
Bakom henne, i reflektionen, stod en skugga.
När hon vände sig om – var ingen där.
" Vem är Ella?
Ella bor i utkanten av byn i ett övervuxet hus där bokhyllorna lutar och golven lutar ännu mer. Hon driver ett antikvariat som sällan är öppet, och som ingen egentligen minns att de handlat något från. Hon är tillbakadragen, men säger ibland saker som får folk att stanna upp. Som om hon vet saker innan de händer. Hon var nära vän med Sallys mamma – och kanske mer än så.
Men i byn dröjer fortfarande minnet av henne kvar. De säger att hon ibland syntes långt senare – äldre, fast inte som de andra barnen. Alltid ensam. Alltid nära vattnet. Som om hon aldrig lämnade sjön. Som om sjön tog henne – men gav tillbaka något annat."
Ur mammans dagbok
“Vattnet är inte vatten. Det är en mun. En spegel. Ett öga.”
“Han säger att jag får behålla ett minne för varje dröm jag lämnar till honom.”
“Jag minns Emily som barn. Jag minns inte hennes röst. Jag vet inte om det är mitt val längre.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar