När världen formades om kände Sally hur marken skiftade under hennes fötter. Hon stod nu i ett rum hon aldrig sett förut – men ändå kände igen. Väggarna var klädda med mörkt trä, åldrat och krackelerat, som i ett gammalt hus. En klocka tickade någonstans. Det luktade damm, torkade örter... och något bränt.
På ett bord framför henne låg ett foto.
Hon tog upp det. Bilden föreställde hennes mamma som barn. Men bredvid henne stod en man Sally aldrig sett – ändå kändes hans ansikte bekant. Hans ögon… var exakt som Sallys.
Bakom dem i bilden skymtades ett gammalt hus. Med en symbol ovanför dörren – samma runa som glödde på stenen.
Hon vände på fotot. På baksidan stod med snirklig handstil:
"Huset finns fortfarande. Men inte i den här världen."
Sally rös till. En vind drog genom rummet, men det fanns inga fönster.
Hon gick mot dörren. Försökte öppna – men den satt fast.
Plötsligt började klockan slå. Tolv slag. Med varje slag blev rummet mörkare.
Efter sista slaget… tystnad.
Tills ett nytt ljud bröt stillheten: ett barns skratt. Svagt. Nästan sorgset.
Hon vände sig om.
Där, i rummets hörn, stod en liten flicka. Med ryggen vänd.
Hon rörde sig inte, men viskade:
– Du är sent ute, Sally. Väldigt sent.
– Vem är du? frågade Sally, försiktigt.
Flickan vände sig om. Hennes ögon var svarta som natten.
– Jag är den som minns. När du har glömt.
– Vad menar du?
Flickan tog ett steg närmare.
– Din mamma var inte den första. Hon var den sista. Nu är det din tur.
– Min tur till vad?
Flickan log.
– Att hitta huset. Att förstå vad det döljer. Att ställa frågan ingen har vågat ställa.
Sally svalde.
– Vilken fråga?
Flickan viskade, och orden etsade sig fast i Sallys sinne:
– Vad händer… om sanningen inte är din vän?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar