Sally klev in i ljuset.
Det omslöt henne som vatten – svalt, mjukt, nästan levande.
Hon blinkade, men kunde fortfarande se. Allt runtom förändrades. Skogen försvann. Marken under hennes fötter blev till sten, slät och glödande i samma svaga ljus som stenen och bilen.
Hon stod nu i en sal, rund och hög som en katedral.
Runt henne svävade symboler – runor, tecken, fragment av minnen – virvlande i luften som damm i solstrålar.
Mitt i rummet tronade något stort. En spegel, hög som ett träd, men gjord av levande skuggor. Den rörde sig, som om den andades.
Bilen i Sallys hand pulserade. Hon lyfte upp den, och strålar av ljus sköt ut från dess undersida, mot runorna i rummet. De svarade. En låg ton fyllde luften.
– Sally, viskade spegeln. Inte med en röst, utan som om tanken formades direkt i hennes huvud. – Det är dags att minnas.
Bilder svepte förbi i spegelns yta.
En kvinna, med samma ögon som Sally. Hon log. Höll en nyfödd i famnen. Bakom henne – mörker. Något förföljde henne.
Skyddet – bilen – lades försiktigt i vaggan. Runorna ristades med darrande hand.
– Mamma, viskade Sally. – Det var du.
– Hon offrade allt, sa spegeln. – För att dölja dig. För att ge dig en chans.
Sallys hjärta bultade. En del av henne ville vända om. Gömma sig. Men något starkare höll henne kvar.
Hon tog ett steg närmare spegeln.
– Vad är jag? viskade hon.
Runorna runt henne flammade till. Och spegeln visade en ny bild: Sally själv. Men annorlunda. Äldre. Stående mitt i en cirkel av ljus, omgiven av människor. Hon talade, och jorden svarade.
– Du är arvtagaren, sa rösten. – Till löftet. Till kraften. Till kampen som ännu inte är över.
Sally kände hur rädslan byttes ut mot något annat. Något tyngre. Men också starkare.
Hon såg ner på bilen igen. Den var nu bara en leksak – men också nyckeln till allt.
– Vad gör jag nu? frågade hon.
– Du väljer, sa rösten. – Vakna… eller glöm.
Sally slöt ögonen.
– Jag vill minnas.
Och världen vändes ut och in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar