Hon drog på sig koftan och gick ut barfota, trots daggen som sög in kylan i fötterna. Marken var tyst och tung, som om något precis lagt sig till ro. Hon gick ett varv runt stugan. Inga spår i gräset. Ingen jord som skrapats undan. Ingen skugga som inte borde vara där. Bara stillhet.
Men när hon vände sig mot skogsbrynet, såg hon något. En rörelse. För snabb för att vara ett djur, för låg för att vara en vuxen. Något vitt. Nattlinne?
Hon började gå, först försiktigt, sedan snabbare. Skogen svalde henne utan ljud, grenarna drog i hennes tröjärm, som om de ville stoppa henne.
Och där – ett träd hon kände igen. Inte för att hon sett det förr, utan för att det fanns i drömmen. Ett gammalt träd med en ihålig stam och märken i barken – tre lodräta streck, som klor. Hon stod framför det och visste: Det här var platsen. Något hade börjat här.
Hon lade handen mot stammen. Den kändes varm.
Sedan hörde hon det igen.
Inte ljud.
Känsla.
Ett minne som inte var hennes.
Hon var liten. Kanske fem. Grät. En kvinna – hennes mamma? – bar henne, rusade fram mellan träden. Något var fel. Något följde efter dem. Det hördes inte, men det fanns där. Något gammalt. Något som vaknat.
Sally ryggade tillbaka och föll nästan. Hon andades häftigt och grep om trädstammen för att inte tappa balansen.
Hon ville springa tillbaka till stugan – men något höll henne kvar. Blicken drogs till marken vid rötterna. Något blänkte där. Halvt begravt under löv och mossa.
En leksak.
En liten bil. Röd. Plastig. Sliten. Hon kände igen den.
Den hade varit hennes.
Men hon hade inte haft den här. Inte i den här skogen.
Och ändå visste hon – det var hon som hade tappat den. Här. För länge sedan.
Och när hon tog upp den, hörde hon viskningen igen, den hon hört i drömmen:
"Du minns inte, men du kom tillbaka."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar