NÅGOT I SKOGEN - KAPITEL 10

Det hade vilat länge.
Djupt under marken.
Inte som en kropp. Inte som ett djur. Men som en känsla. En närvaro.

Det var inte dött. Bara tyst.
Det väntade.

Ibland kom människor för nära. Då vaknade det lite. Kände efter. Lyssnade.
Men ingen stannade. Ingen öppnade dörren.

Förrän nu.

Flickan var här igen.
Inte liten längre. Men samma blod. Samma själ.

För länge sen hade hon blivit buren genom skogen. Hon grät. Någon höll henne hårt. Skyddade henne.

Nu var hon ensam.

Och hon hade rört vid trädet. Det gamla trädet med märken i barken. Hon hade känt något – en bild, en tanke som inte var hennes.

Hon hade hittat leksaken. Den lilla röda bilen.
Och det var som att en låst dörr öppnades.

Nu vaknade det på riktigt.

Det sträckte sig upp, som rötter i mörker. Som tankar som inte är ens egna.
Det såg henne – utan ögon.
Det kallade – utan ljud:
"Kom närmare."