Sally stod med nyckeln i handen. Fingrarna slöt sig om den, hårt. Hon visste inte varför, men den kändes tyngre än den borde. Som om den bar på mer än bara metall.
– Den nyckeln förändrar allt, du vet det va?
Rösten kom plötsligt, låg och mjuk, men tydlig som en viskning i huvudet.
Sally vände sig om – och där, mellan träden, stod en pojke. Kanske i hennes egen ålder. Hans kläder såg slitna ut, som om han varit ute i skogen i flera dagar. Men det var något med hans ögon som gjorde att hon frös till – de såg ut att ha sett alldeles för mycket.
– Vem… är du? viskade hon.
Pojken tog några steg framåt, men höll avståndet.
– Ingen viktig, inte längre. Jag hette Elias en gång. Jag var också nyfiken. Och jag följde också ljudet till brunnen. Det förändrade mig.
– Vad menar du? Du… du såg också bilderna? frågade Sally, blicken flackande mellan honom och brunnen.
– Mer än så. Jag försökte ändra på dem. Vissa minnen är fängelser, Sally. Andra är nycklar. Men man vet inte vilket förrän det är för sent.
Hon svalde hårt.
– Vem var mannen bredvid min mamma? Var det min pappa?
Elias såg på henne med något som liknade medlidande.
– Jag tror det. Men det du såg i brunnen… det är bara början. Huset med runan döljer minnen som aldrig fått tala klart. Men du måste förstå – varje dörr du öppnar förändrar dig. Inte alltid till det bättre.
Sally såg ner på nyckeln i sin hand.
– Jag vill veta sanningen. Vad som hände med mamma. Varför allt känns… tomt när jag tänker på henne.
Elias nickade.
– Då ska du gå tillbaka till huset. Nyckeln passar till rummet längst upp, bakom den röda dörren. Men Sally… lova att du kommer ihåg detta:
Han gick närmare nu, och för första gången såg hon sorgen i hans ansikte. Som om han själv en gång hade förlorat något han aldrig kunnat få tillbaka.
– Sanningen är inte alltid din vän. Men ibland är den din enda väg vidare.
De stod tysta en stund. Sedan började skogen förändras. Ljuden tystnade. Träden stod plötsligt stilla, nästan som om de lyssnade.
– Jag kommer ihåg dig, Elias, sa Sally tyst. Om du en gång gick före mig… då kanske jag också kan hitta vägen ut.
Han log svagt, nästan osynligt.
– Det hoppas jag, Sally. Det hoppas jag verkligen.
Sedan var han borta. Lika plötsligt som flickan innan.
Sally vände sig mot dörren som hade lett henne till skogen. Den var där igen, mitt bland träden. Som om den hade väntat.
Hon andades in djupt, grep nyckeln hårt, och började gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar