ATT LEVA MED RÄDSLAN ATT GÖRA FEL.

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att göra fel. Rädd för att säga något dumt, rädd för att misslyckas, rädd för att någon ska tänka "vad håller hon på med?". Det är en rädsla som funnits med mig i skolan, på jobbet, i relationer - egentligen överallt där jag har behövt prestera eller visa mig själv. 

Jag minns en gång när jag som barn skulle svara på en fråga i skolan. Jag var ganska säker på svaret, men ändå tvekade jag. Hjärtat bultade, och jag fick handsvett och jag hörde min egen röst säga: "Nej, jag vet inte." fast jag egentligen visste. För tänk om jag hade fel? tänk om alla skulle skratta? 

Den där känslan har följt med mig genom åren. Jag har tackat nej till möjligheter för att jag inte känt mig "redo". Jag har skrivit mail och sedan stirrat på dom i evigheter innan jag vågat trycka på "skicka". Jag har lagt ner timmar på att grubbla över saker jag sagt, rädd att någon ska ha uppfattat mig fel. 

Det börjar ofta med en klump i magen, som om kroppen förbereder sig för något farligt, även om det inte finns någon verklig fara. Hjärnan snurrar med tankar om vad som kan gå fel, och varje beslut känns som ett stort åtagande. Hjärtat kan slå snabbare, och jag kanske känner mig osäker eller liten i situationen, som om jag inte är tillräckligt bra eller inte har kontroll.

När rädslan att göra fel tar över, kan det kännas som om världen krymper. Det kan också skapa en känsla av ensamhet, som om alla andra verkar ha koll på läget, medan jag själv känner mig som om jag balanserar på en lina, där varje steg känns osäkert. Jag kan bli väldigt kritisk mot mig själv i dessa stunder, och det känns som om alla ögon är på mig, trots att det oftast inte är fallet. 

Det är en konstig känsla, den där osäkerheten. Jag kan vara helt säker på att jag vet vad jag ska göra, men ändå känner jag att jag tvekar. Tänk om jag missar något? Tänk om jag inte gör det på rätt sätt? Den där lilla rädslan kan ta över hela min kropp och få mig att stanna upp. 

Jag försöker påminna mig om att varje gång jag gör ett misstag, varje gång jag vågar misslyckas, så lär jag mig något nytt om mig själv. Jag lär mig att jag är stark nog att ta mig vidare, att jag inte definieras av de fel jag gör utan av min vilja att fortsätta. Och ibland, när rädslan slår till som hårdast, påminner jag mig om att det är okej att inte alltid ha alla svar. Det är okej att göra fel, för det är en del av resan.

Så, jag försöker släppa på den inre pressen att vara perfekt hela tiden. Jag försöker vara snäll mot mig själv när jag gör fel, för jag vet nu att det är okej. Och kanske är det den största lärdomen av alla – att våga vara människa, att våga göra fel, för det är genom våra misstag vi hittar vår väg framåt. 

"Det är genom att våga göra fel som vi hittar vägen till att göra rätt."