Jag har alltid känt mig som en outsider. Från det att jag var 10 år gammal och fram till jag var 23, kämpade jag med att hitta min plats bland andra. Jag var mobbad, utesluten och såg på andra med en längtan efter att vara en del av gemenskapen – men istället för att bli accepterad, blev jag ständigt påmind om att jag inte passade in.
När jag var liten, hände det att andra barn kastade stenar på mig. De spottade på mig och kallade mig för "tjockis". Det var inte bara fysiska handlingar som gjorde ont – orden var som knivar som skar genom min självkänsla. Som barn hade jag inte den kraften att förstå varför någon skulle vilja vara elak mot mig. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Och varje gång jag gick till skolan var det som att gå till en plats där jag var osynlig för alla utom dem som ville göra mig illa.
När jag blev äldre fortsatte mobbningen, men nu var det andra sätt att försöka bryta ner mig på. I tonåren blev jag inlåst på skolans toalett av andra elever. De kommenterade min klädstil: "Vad har du på dig? En tjockis som du passar inte i såna kläder." De orden, de där uttalandena, stannade kvar hos mig långt efter att jag lämnat skolan för dagen. Jag kände mig som om jag var ett misstag, som om jag inte var värd att bli accepterad för den jag var.
Det har varit en lång väg att förstå hur de här erfarenheterna har format mig. Under många år trodde jag att jag var fel på något sätt. Att jag inte var tillräcklig, att jag inte passade in i den värld som andra verkade vara så bekväma i. Jag kämpade med att skapa relationer, få vänner och känna att jag var värdefull. Och den där känslan av att vara utanför, av att inte vara som alla andra, hängde över mig som en tung, mörk dimma.
Men med tiden, när jag började bearbeta mina känslor, insåg jag något viktigt: Det jag upplevde var inte mitt fel. Jag var inte den som skapade smärtan, jag var inte den som hade orsakat den. Jag var en människa som blivit sårad, men det betyder inte att jag skulle låta dessa sår definiera mig. Jag började förstå att det inte var mina misstag som gjorde mig svag – det var min förmåga att fortsätta gå framåt, trots all smärta, som gjorde mig stark.
Det är en lång och svår process att läka efter att ha blivit mobbad. Att bygga upp sin självkänsla när den har blivit krossad gång på gång är inte lätt. Det handlar inte om att glömma, utan om att hitta styrkan att förlåta – både andra, och sig själv. Det handlar om att se på mig själv med nya ögon, att förstå att jag inte är de ord eller handlingar andra kastade mot mig. Jag är mer än så.
Idag, när jag ser tillbaka på allt jag har gått igenom, känner jag en enorm tacksamhet över att jag inte gav upp. Jag har insett att det inte är mina fel eller misstag som definierar mig. Jag har lärt mig att jag är starkare än jag trott, och jag har börjat bygga nya relationer där jag är accepterad för den jag är.
Jag hoppas att genom att dela med mig av min historia kan andra som har känt sig utstötta och mobbade förstå att de inte är ensamma. Vi har alla våra egna svårigheter, men det betyder inte att vi ska låta dem definiera oss. Vi är alla värdefulla, precis som vi är – och ingen annans elakheter kan ta bort vårt värde.
Jag har varit där. Jag har känt smärtan av att vara utanför. Men jag vet nu att det finns ljus i slutet av tunneln. Det handlar om att hitta modet att stå upp för sig själv, att gå vidare trots allt. Vi är inte våra trauman, vi är inte våra misstag. Vi är starka, vi är värdefulla, och vi förtjänar att vara älskade för den vi är.
"Det är inte våra ärr som definierar oss, utan modet att visa oss själva och andra att vi kan blomstra trots dem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar