Sally var femton den sommaren. Luften var tjock av värme och ljudet av cikador. Gruset knastrade under hennes cykelhjul när hon trampade hem från sjön med håret blött och huden solvarm. Allt kändes som det brukade. Tryggt. Enkelt.
Tills hon svängde in på gården.
Något var fel. Det låg i stillheten. För tyst. För tomt. Hennes mammas bil var borta – den ljusblå Chevyn som annars alltid stod parkerad framför huset. Dörren stod på glänt. Gardinerna rörde sig i vinden.
Sally ropade:
– Mamma?
Inget svar.
Hon slängde cykeln i gruset och rusade upp på verandan. Inne i huset låg ett märkligt lugn. Som om någon varit där nyss – men inte längre var det.
En kopp kaffe stod på köksbordet. Odrucken. En halvt ihopfälld resväska låg på soffan. I hallen fanns mammas stickade kofta, den hon alltid bar på kvällarna, men hennes stövlar var borta.
Sally gick upp på övervåningen.
Föräldrasovrummet var öppet. Gardinerna fladdrade. Fönstret stod på vid gavel. På byrån låg ett foto på Emily som barn – omkullvält. Bredvid låg ett papper.
Ett brev.
Men det var tomt.
Bara ett vikt papper, utan ett enda ord.
Sen hörde hon dörren.
Pappan stod där nere, med svett i pannan och jord på skjortan. Han såg henne i ögonen en lång stund.
– Hon är borta, sa han bara.
– Vart?
– Jag vet inte.
Sally väntade på att han skulle säga mer. En förklaring. Ett skäl. Något. Men det kom inget.
Han plockade upp koppen från bordet och drack som om inget hänt.
Den kvällen lagade han middag som vanligt. Som om tystnaden var något man kunde äta sig mätt på. Sally åt knappt. Hon satt bara och stirrade på den tomma stolen mittemot, där hennes mamma brukade sitta.
Efter det pratade de aldrig mer om henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar