Sally växte upp i ett hus där man slutade ställa frågor. Där ljudet av skedar mot tallrikar ersatte samtal, och där blickar var det närmaste någon kom ett svar. Pappan jobbade i trädgården eller satt framför radion. Han bar sorg som en tyst kostym, sydd av jord och ensamhet.
Mamman var ett tomrum som ingen vågade fylla.
Sally började samla på tystnader. Hon kunde känna skillnaden mellan en tystnad som föll efter skratt och en som smög in efter något man inte vågade säga. Hon visste hur en dörr kunde knarra på ett sätt som lät som ett ord man aldrig fick höra.
Och ibland, mitt i natten, när vinden blåste från sjön och löven viskade mot rutan, vaknade hon av känslan att någon stod i hallen. Hon låg stilla, som fastfrusen, med ögonen öppna mot mörkret, och väntade på ljudet av stövlar mot golv. Men det kom aldrig något.
På sin artonde födelsedag gick hon upp till vinden. Hon hade inte varit där sedan hon var liten. Det luktade damm och gamla somrar.
I en kartong märkt med handskrivna bokstäver – “VINTERKLÄDER” – hittade hon något annat. En dagbok. Liten, med mjuk rygg och ett solblekt omslag. Den tillhörde mamman.
Försiktigt slog Sally upp första sidan.
3 maj
Emily har börjat prata i sömnen igen. Orden är otydliga, men hon säger mitt namn ibland. Jag tror inte hon minns det på dagarna. Men hon vet något.
Sally stannade. Emily. Det var hennes storasyster. Hon som dog innan Sally föddes. Hon som fanns i fotoalbumet, i de få bilder som fortfarande stod framme.
Men varför skrev mamman om henne som om hon levde?
Hon bläddrade vidare.
11 juni
Jag drömde om sjön. Någon ropade. Jag gick dit men vattnet var tomt. När jag vaknade stod ytterdörren på glänt. Jag minns inte att jag öppnade den.
Och längre fram:
19 juli
Jag vet inte vem jag är längre. Ibland känner jag att jag håller på att lösas upp. Som om jag är en viskning i fel värld. Jag skriver det här så någon ska veta. Om jag försvinner, så var det inte frivilligt.
Sallys händer darrade. Hon stängde dagboken, tryckte den mot bröstet och satt kvar bland lådorna och gamla filtar.
För första gången på flera år visste hon vad hon måste göra.
Hon måste hitta sanningen. Och den började vid sjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar