DU KOM TILLBAKA - KAPITEL 13

Sally gick sakta efter barnet.
Hjärtat dunkade hårt i bröstet.
Hon ville vända om, men benen fortsatte gå.
Det var som om något drog henne framåt.
Barnet gick tyst mellan träden.
Stegen var lätta. Nästan svävande.
Sally höll den röda leksaksbilen hårt i handen.
Den kändes varm nu. Nästan som om den levde.
– Vänta! viskade hon. – Vem är du?
Barnet stannade.
Det vände sig sakta om.
Sally stelnade till.
Ansiktet var blekt. Ögonen stora. Mörka.
Men det var något bekant.
– Det är… jag, viskade hon.
Barnet såg ut som henne själv. Som hon såg ut när hon var liten.
Samma hår. Samma blick.
– Kom, sa barnet. – Du måste se.
Sally följde efter, djupare in i skogen.
Luften blev kallare. Mörkare.
De kom till en gammal glänta.
I mitten stod något.
En sten. Stor och täckt av mossa.
Den såg ut som ett gammalt altare.
Barnet ställde sig bredvid stenen.
Pekade.
– Här började allt.
Sally gick närmare.
Och då kom minnet.
Hon såg sin mamma springa genom skogen.
Såg sig själv ligga på marken, gråtande.
Såg skuggor som rörde sig bland träden.
Skuggor utan ansikten.
– Vad var det där? viskade Sally.
Barnet svarade inte.
Det bara såg på henne.
Sen försvann det.
Sally stod ensam kvar vid stenen.
Och nu hörde hon det igen.
Inuti huvudet.
"Du kom tillbaka."
"Det är din tur nu."