Orden ekade i Sallys huvud.
De kom inte från henne.
Men ändå kändes de som hennes egna.
Hon stirrade på stenen.
Den såg gammal ut. Sprucken.
Men där hon stod, såg hon något nytt.
Inristningar.
Små tecken, nästan som runor.
Hon rörde vid dem.
De var kalla.
Och så kom fler minnen.
Inte bara bilder – känslor.
Rädsla.
Skydd.
Offer.
Hon såg sin mamma stå vid stenen.
Hålla ett litet barn – henne – i famnen.
Hon hörde röster runt dem.
Gamla röster. Viska i vinden.
– Det var här, viskade Sally. – Mamma gjorde något för att skydda mig.
Hon föll ner på knä vid stenen.
Höll fortfarande i leksaksbilen.
Den glödde svagt i hennes hand.
Plötsligt blåste en kall vind genom gläntan.
Träden susade. Marken darrade.
Och så hörde hon rösten igen.
Djup.
Ur jorden.
"Hon bröt löftet."
"Du är här nu."
"Du måste välja."
Sally såg sig omkring.
– Välja vad? ropade hon. – Jag vet inte vad ni menar!
Men vinden svarade inte.
Bara tystnad.
Sedan hörde hon fotsteg bakom sig.
Hon vände sig om.
Där stod kvinnan från butiken.
Den gamla med grått hår.
Hon såg allvarlig ut. Men inte rädd.
– Du måste förstå, sa kvinnan. – Din mamma bad om hjälp, men hon glömde vad som krävdes i gengäld.
Sally reste sig upp.
– Vad menar du?
Kvinnan gick fram till stenen.
La handen på den.
– När något skyddas, binds det.
– När något binds, måste någon stanna kvar.
– Din mamma smet undan. Men platsen minns. Skogen minns.
Sally stirrade på henne.
– Så… nu vill den ha mig?
Kvinnan nickade långsamt.
– Om du går, vaknar det igen.
– Men om du stannar… stillar du det.
Sallys hjärta bultade.
Allt snurrade.
Hon ville inte stanna. Men något inom henne visste…
Det fanns inget enkelt val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar