Jag är så fruktansvärt trött på att andra människor tror att de har rätt att ha åsikter om min kropp. Som om min existens, mina kläder, mina val – är till för deras behag. Som om deras blickar och bedömningar ska få styra hur jag ser ut, vad jag har på mig, vem jag får vara.
Nej. Inte längre.
Ja, jag har extrakilon. Ja, jag är rundare. Och vet du vad? Jag tränar. Jag rör på mig. Jag försöker äta vettigt. Men viktigast av allt – jag gör det för mig. Inte för att bli mindre för din skull. Inte för att "passa in".
Jag har hittat kläder jag tycker om, kläder som sitter åt, som framhäver min kropp – och ja, jag trivs i dem. Jag tycker om mina kurvor. Jag känner mig snygg. Stark. Levande.
Och så händer det där.
Som när jag nyligen stod med några andra och tog av mig en tjocktröja. Under hade jag ett linne jag kände mig fin i, något som kändes som jag. Och mitt i det – kommer kommentaren:
“Man måste ju välja kläder som passar ens kropp och utseende.”
Inte riktat direkt till mig, men precis då, precis där – som en pil som träffar rakt i magen. Det är riktat. Du hör det. Du känner det. Och det gör ont.
Vet du vad det betyder egentligen? Att jag borde skämmas. Att jag borde gömma mig. Att min kropp inte är okej nog för att få synas.
Men det är inte omtanke – det är förakt maskerat som omsorg.
Och det är dags att säga ifrån.
Jag tänker inte anpassa mig efter din smak.
Jag tänker inte dra på mig stora säckar för att göra dig bekväm.
Jag tänker inte förminska mig själv för att du har problem med hur jag ser ut.
Min kropp är inte ett “fel” som måste döljas.
Min stil är inte öppen för din bedömning.
Och mitt värde sitter inte i dina åsikter.
Så nej – jag tänker inte gömma mig.
Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin.
Så de ska låta hjärtat skit i va andra tyker
SvaraRadera