Tre veckor. Så länge var jag i Laholm nu i sommar. Tre veckor fyllda med liv, rörelse, värme. Jag bodde hos Nillan, men det var långt ifrån bara vi två. Jag träffade flera andra under tiden också – människor jag kände sen innan, några nya, några som bara dök upp i stunden och gav energi. Det var som att stiga in i en annan verklighet, där det sociala bara fanns där naturligt. Oansträngt. Runt varje hörn.
Och nu… nu är jag tillbaka i Borlänge igen. Tillbaka i det som är mitt hem – i praktiken, men inte alltid i hjärtat. Jag vet inte om det är just kontrasterna som gör det, men känslan av tomhet är svår att skaka av sig den här gången. Det är som att jag har klivit ur något färgglatt och rakt in i gråskalan igen.
Och det gör lite ont att säga det, men det är inte första gången jag känner så här. Det är bara extra tydligt nu.
De första åren jag bodde här gick det faktiskt bra. Jag kände mig inte ensam på samma sätt då. Livet var nytt här, jag hade nog fullt upp med att anpassa mig, komma in i rutiner, hitta mitt. Men ju mer tiden gått, desto mer har jag insett att det där naturliga, spontana sociala livet – det som en gång var en självklarhet i Laholm – inte finns här längre. Och jag vet inte riktigt när det försvann. Eller om det ens någonsin fanns här för mig.
Jag har min sambo, och det är jag såklart tacksam för. Men även det mest stabila förhållande kan inte ersätta känslan av att vara en del av ett större socialt sammanhang. Att ha folk runt sig. Att kunna skratta tillsammans med andra. Att träffa olika människor, höra nya perspektiv, vara mer än bara två i en lägenhet. För hur mycket man än älskar någon, så kan man fortfarande känna sig ensam.
Det är något jag inte tror vi pratar om tillräckligt ofta – att man kan ha det bra på papperet, men ändå känna att något fattas. Att det går att vara trygg men inte hel. Att man kan skratta ibland men ändå sakna skrattet som kommer från hjärtat, det där som bara kommer när man är omgiven av rätt människor.
Jag saknar Laholm mer än jag trodde. Inte bara som plats, utan som känsla. Det sociala livet där – det som inte behövde planeras eller organiseras. Det bara fanns. Man kunde gå ut och hamna i ett samtal utan att ens försöka. Det var enkelt, naturligt, och framför allt: levande.
Här i Borlänge är det annorlunda. Det känns som att allting kräver ansträngning. Att varje möte måste bokas in, varje samtal planeras. Det är som att spontaniteten dog någonstans på vägen. Kanske dog den med mig, när jag lämnade mitt gamla liv bakom mig.
Och jag vet – livet förändras. Vi blir äldre, alla är upptagna med sina egna liv, sina barn, sina jobb, sina måsten. Men det betyder inte att längtan efter något mer försvinner. Snarare tvärtom. Den blir starkare med tiden. Mer påtaglig.
Ibland undrar jag hur länge jag ska stanna kvar här. Om det finns en väg tillbaka till det jag hade, eller om jag måste hitta något nytt – skapa något här. Men det är svårt att skapa något från grunden när man inte riktigt vet hur. Eller med vem.
Just nu vet jag bara att något fattas. Och att jag inte är ensam om att känna så här, även om det ofta känns så. Jag vet att fler sitter där ute med samma känsla av tystnad, av att livet passerar utan att det riktigt berör.
Men en sak vet jag säkert: de där tre veckorna i Laholm, de var på riktigt. Och jag bär med mig det. Det är inte bara ett minne – det är en påminnelse om vad som är viktigt. Vad som gör mig levande.
Så kanske är det där jag börjar. Inte med att förändra allt, men med att påminna mig själv om att jag vill ha mer än tystnad. Att jag behöver det. Och att det är okej att sakna. Okej att längta.
För det betyder att något betydelsefullt en gång fanns.
