ORD SÅRAR MER ÄN DU TROR

Idag fick jag höra något som verkligen fastnade i mig. En person sa:

"Va kraftig du har blivit."

Det var kanske inte menat som något elakt. Kanske var det bara något som "slank ur". Men för mig gjorde det ont. Riktigt ont. Orden skar till, och jag kunde inte släppa dem. Jag gick hem med en klump i magen och tårar som låg nära.

Varför känns det så tungt att höra något sådant? Jo, för jag försöker. Jag kämpar. Jag gör mitt bästa varje dag.

Jag tänker på vad jag äter. Jag försöker röra på mig. Jag försöker ta hand om både kroppen och knoppen. Ibland går det bättre, ibland sämre. Livet kommer emellan. Men jag ger inte upp. Så när någon säger något om min kropp – som om det är det enda som betyder något – känns det som att allt jag gör inte spelar någon roll.

Alla har sin egen kamp 

                                           

Ingen vet vad någon annan går igenom. Vi har alla vår egen historia, våra egna tankar, känslor och utmaningar.

Kanske har man haft en tuff period med stress, sjukdom eller psykisk ohälsa. Kanske kämpar man med självkänslan varje dag. Det är inte alltid synligt för andra – men det finns där.

Att kommentera någons kropp, särskilt när man inte vet något om den personens liv, är inte bara onödigt – det kan vara riktigt sårande. Vi måste bli bättre på att tänka efter innan vi säger saker. För även om det "bara var en kommentar", kan det landa hårt i någons hjärta.

Ord spelar roll

Ord har makt. Det vi säger kan lyfta någon, men det kan också trycka ner.

Vi vet aldrig om det vi säger blir det som någon tänker på hela dagen, eller till och med länge efteråt.

Därför väljer jag nu att säga ifrån – inte för att skapa bråk eller för att sätta dit någon, utan för att stå upp för mig själv. För att visa att jag är värd respekt, precis som jag är.

Till dig som också kämpar:

Jag ser dig. Jag förstår dig.

Du är inte ensam.

Det är okej att känna sig ledsen när någon säger något dumt.

Men glöm inte att du är mer än din kropp. Du är en hel människa – med känslor, drömmar, styrka och sårbarhet.

Och du som kämpar med vikten, hälsan, tankarna eller livet i allmänhet – du gör det bästa du kan. Det är tillräckligt. Du är tillräcklig.

Låt oss vara snällare – både mot oss själva och andra

Jag hoppas att vi alla kan börja tänka mer på hur vi pratar med varandra.

Att vi väljer omtanke framför åsikter.

Att vi lyfter varandra istället för att trycka ner.

För världen är redan tillräckligt hård. Vi behöver inte fler hårda ord. Vi behöver mer vänlighet. Mer förståelse. Mer kärlek.

Så nästa gång du tänker kommentera någons kropp – stanna upp.

Fråga dig själv: Är det här något som hjälper, eller kan det såra?

Och om du själv får höra något liknande – kom ihåg: Det säger mer om den som säger det än om dig.

Du är värdefull. Du räcker. Och du förtjänar respekt – alltid.

❤️

Tack för att du läste.

SJÖN - KAPITEL 6

Sally stod vid vattenbrynet, med mammas dagbok i jackfickan och vinden från sjön i håret. Det var något med platsen. Sjön såg ut precis som den alltid hade gjort – blank, fridfull, inramad av vass och barrträd. Men nu, när hon visste vad hon visste, kändes den annorlunda. Som om vattnet bar på minnen. Som om det kunde minnas åt dem som glömt. 

                                  

Hon gick längs strandkanten till den gamla bryggan. Det var här hon brukade bada som barn. Här hennes mamma brukat sitta på en filt och läsa, med solen i håret och fötterna i vattnet.

Men Sally mindes plötsligt något annat. En gång, när hon var kanske nio, hade hon vaknat tidigt och smugit ner hit själv. Och då hade hon sett sin mamma stå på bryggan – inte sitta. Barfota, i nattlinne, med armarna längs sidorna. Stirrandes ut över vattnet. Helt stilla.

Sally hade blivit rädd och gömt sig bakom ett träd. Hon visste inte varför, men något i mammans hållning hade skrämt henne. Något stelt. Som om hon inte riktigt var där.

Hon såg sig omkring nu, letade efter något som kunde förklara mer. Marken var mjuk av mossa och gamla barr. Vid sidan av stigen låg ett halvruttet träskjul där de förvarade fiskeutrustning förr. 

                         

Hon sparkade upp dörren.

Allt luktade gammalt. Men där, bland gamla rep och en trasig flytväst, låg något som inte borde vara där. En plastpåse, förseglad med tejp.

Inuti:
– Ett fotografi.
– En liten, röd barntröja.
– En anteckningsbok.

Fotot föreställde en flicka. Ungefär tio år. Hon såg ut som Sally, men det var inte hon. Det var Emily. Hennes syster.
Bakom henne stod deras mamma – leende, men inte mot kameran. Blicken var riktad åt sidan. Som om något utanför ramen fångat hennes uppmärksamhet. Något man inte kunde se.

Sally öppnade anteckningsboken.

På första sidan stod bara:

“Jag minns inte vad som är dröm längre.”

TYSTNADENS FORM - KAPITEL 5

Åren gick.

Sally växte upp i ett hus där man slutade ställa frågor. Där ljudet av skedar mot tallrikar ersatte samtal, och där blickar var det närmaste någon kom ett svar. Pappan jobbade i trädgården eller satt framför radion. Han bar sorg som en tyst kostym, sydd av jord och ensamhet.

Mamman var ett tomrum som ingen vågade fylla.

Sally började samla på tystnader. Hon kunde känna skillnaden mellan en tystnad som föll efter skratt och en som smög in efter något man inte vågade säga. Hon visste hur en dörr kunde knarra på ett sätt som lät som ett ord man aldrig fick höra.

Och ibland, mitt i natten, när vinden blåste från sjön och löven viskade mot rutan, vaknade hon av känslan att någon stod i hallen. Hon låg stilla, som fastfrusen, med ögonen öppna mot mörkret, och väntade på ljudet av stövlar mot golv. Men det kom aldrig något.

På sin artonde födelsedag gick hon upp till vinden. Hon hade inte varit där sedan hon var liten. Det luktade damm och gamla somrar. 

                         

I en kartong märkt med handskrivna bokstäver – “VINTERKLÄDER” – hittade hon något annat. En dagbok. Liten, med mjuk rygg och ett solblekt omslag. Den tillhörde mamman.

Försiktigt slog Sally upp första sidan.

3 maj
Emily har börjat prata i sömnen igen. Orden är otydliga, men hon säger mitt namn ibland. Jag tror inte hon minns det på dagarna. Men hon vet något.

Sally stannade. Emily. Det var hennes storasyster. Hon som dog innan Sally föddes. Hon som fanns i fotoalbumet, i de få bilder som fortfarande stod framme.

Men varför skrev mamman om henne som om hon levde?

Hon bläddrade vidare.

11 juni
Jag drömde om sjön. Någon ropade. Jag gick dit men vattnet var tomt. När jag vaknade stod ytterdörren på glänt. Jag minns inte att jag öppnade den. 

                                         

 

Och längre fram:

19 juli
Jag vet inte vem jag är längre. Ibland känner jag att jag håller på att lösas upp. Som om jag är en viskning i fel värld. Jag skriver det här så någon ska veta. Om jag försvinner, så var det inte frivilligt.

Sallys händer darrade. Hon stängde dagboken, tryckte den mot bröstet och satt kvar bland lådorna och gamla filtar.

För första gången på flera år visste hon vad hon måste göra.

Hon måste hitta sanningen. Och den började vid sjön.

DAGEN HON FÖRSVANN - KAPITEL 4

Sally var femton den sommaren. Luften var tjock av värme och ljudet av cikador. Gruset knastrade under hennes cykelhjul när hon trampade hem från sjön med håret blött och huden solvarm. Allt kändes som det brukade. Tryggt. Enkelt.

Tills hon svängde in på gården.

Något var fel. Det låg i stillheten. För tyst. För tomt. Hennes mammas bil var borta – den ljusblå Chevyn som annars alltid stod parkerad framför huset. Dörren stod på glänt. Gardinerna rörde sig i vinden.

Sally ropade:

– Mamma?

Inget svar.

Hon slängde cykeln i gruset och rusade upp på verandan. Inne i huset låg ett märkligt lugn. Som om någon varit där nyss – men inte längre var det. 

                             

En kopp kaffe stod på köksbordet. Odrucken. En halvt ihopfälld resväska låg på soffan. I hallen fanns mammas stickade kofta, den hon alltid bar på kvällarna, men hennes stövlar var borta.

Sally gick upp på övervåningen.

Föräldrasovrummet var öppet. Gardinerna fladdrade. Fönstret stod på vid gavel. På byrån låg ett foto på Emily som barn – omkullvält. Bredvid låg ett papper.

Ett brev.

Men det var tomt.

Bara ett vikt papper, utan ett enda ord.

Sen hörde hon dörren.

Pappan stod där nere, med svett i pannan och jord på skjortan. Han såg henne i ögonen en lång stund.

– Hon är borta, sa han bara.

– Vart?

– Jag vet inte.

Sally väntade på att han skulle säga mer. En förklaring. Ett skäl. Något. Men det kom inget.

Han plockade upp koppen från bordet och drack som om inget hänt.

Den kvällen lagade han middag som vanligt. Som om tystnaden var något man kunde äta sig mätt på. Sally åt knappt. Hon satt bara och stirrade på den tomma stolen mittemot, där hennes mamma brukade sitta.

Efter det pratade de aldrig mer om henne. 

SPÅR I MÖRKRET - KAPITEL 3

Sally klev in i huset. Kläderna var blöta, men hon brydde sig inte. Hon höll boken hårt mot bröstet. Den kändes varm, nästan som om den levde. 

Allt var tyst i huset. För tyst. Hon gick långsamt in i köket och la boken på bordet. Lampan över diskbänken lyste svagt. Hon torkade sitt ansikte med en handduk och tittade på boken. Den såg gammal ut, men nu verkade något vara fel.

När hon öppnade boken igen... var sidorna tomma.

Alla bilder och ord hon sett innan var borta. Inget fanns kvar, bara gamla, gula sidor. Sallys mage knöt sig. Vad var det som hände?

Hon bläddrade snabbt till sidan där hon sett bilden på sig själv och kvinnan. Fortfarande tomt. Var det bara en dröm?

Då hördes ett ljud från övervåningen. Ett duns. Sally stelnade till. Hon visste att hon var ensam hemma – eller?

Med försiktiga steg gick hon upp för trappan. Varje steg knarrade under hennes fötter. Dörren till farmors gamla rum stod lite öppen. Hon hade inte varit där på länge. 

                               

Hon tog ett djupt andetag och gick in.

Rummet var stilla. Det såg ut som det alltid hade gjort, nästan som om farmor nyss varit där. Det luktade lavendel.

På sängen låg något – en liten lapp.

Sally gick fram och tog upp den. På lappen stod:

"Sök där skuggorna aldrig vilar. Där löften blev kedjor, och tiden stannade."

Texten såg ut som den i boken.

Plötsligt knarrade golvet bakom henne. Hon vände sig om – ingen där. Men i spegeln såg hon något.

En kvinna stod bakom henne. Hon hade långt mörkt hår och allvarliga ögon.

Sally vände sig snabbt om – rummet var tomt.

När hon tittade tillbaka i spegeln… var kvinnan borta.

Sally höll hårt i lappen. Något höll på att hända. Något som började med farmor.

Men nu handlade det också om henne.

SKUGGOR I SKOGEN - KAPITEL 2

 

Sally trädde fram genom den fuktiga skogen, där regnet hade lämnat små pölar på marken och luften var tung av mossa och jord. Fotspåren ledde henne längre bort från det trygga hemmet, in i en del av skogen hon inte kände igen. Träden stod tätt, deras mörka silhuetter tornade upp sig mot den grå himlen. Regnet föll i ett stilla, nästan andaktigt, mönster.

Hennes hjärta bultade hårt i bröstet. Det var något i luften, en känsla av att vara iakttagen. Men när hon såg sig omkring, var det bara skogens tystnad som svarade.
Efter en stunds vandring öppnade sig skogen plötsligt, och framför henne låg den gamla fabriken. Den hade stått tom i många år, men idag såg den annorlunda ut. Fönstren var mörka, men det verkade som om någon hade varit där nyligen.
Sally stannade upp, tveksam. Skulle hon gå vidare? Men tanken på farmor drev henne framåt. Kanske var det här hon hade gått. 

                                 

Med ett djupt andetag närmade hon sig fabriken. Dörren var på glänt. Inget ljud hördes inifrån. Sally kände hur hennes hjärta slog snabbare. Vad skulle hon hitta där inne?
Med ett sista modigt steg gick hon in. Luften var kall och luktade gammalt järn. Skuggorna dansade på väggarna i takt med hennes rörelser. Och där, i ett hörn, såg hon något som fick hennes blod att frysa till is.
Det var en gammal bok, uppslagen på ett bord. Sidorna var gulnade och spröda, men Sally kunde fortfarande läsa de snirkliga bokstäverna:
"Förlorade själar och glömda löften."

Hennes hand darrade när hon sträckte sig efter boken. När hon rörde vid den, hördes ett svagt ljud bakom henne. Sally vände sig hastigt om, men såg inget. Endast skuggorna rörde sig långsamt i det svaga ljuset.
Hennes andetag var tunga när hon öppnade boken. Inuti fanns inga vanliga ord, utan endast bilder. Mörka skepnader som rörde sig mellan träden, ögon som glödde i natten, och en ensam figur som stod vid en gammal dörr. 

                                  

Sally bläddrade vidare, och på en av sidorna såg hon en bild som fick henne att stanna. Det var en kvinna, klädd i en gammal klänning, med långt, mörkt hår. Och bredvid henne, en ung flicka – Sally själv.
Hennes hjärta stannade. Hur kunde detta vara? Det var ju hon. Men boken var gammal, mycket äldre än Sally själv.

Plötsligt hördes ett ljud bakom henne, ett svagt viskande. Sally vände sig snabbt om, men såg fortfarande inget. Viskningarna blev högre, mer intensiva. De verkade komma från alla håll.
"Sally..." Viskade en röst.
"Kom till oss..."
Hennes hjärta bultade i bröstet. Var det farmor? Eller var det något annat?
Med boken i handen vände Sally sig om och sprang ut ur fabriken. Regnet piskade mot hennes ansikte, men hon kände inget. Allt hon kunde tänka på var bilden i boken.

Vad betydde det? Varför var hon där? Och varför hade farmor lämnat henne dessa ledtrådar?
När Sally kom hem, var huset fortfarande tyst. Men hon kände att något hade förändrats. Någonting var på väg att avslöjas.
Och hon var beredd att ta reda på vad det var.

EN FÖRSVUNNEN FARMOR OCH FOTSPÅR I REGNET

 

Kapitel 1: Den tysta morgonen

Det regnade, som alltid. Sally vaknade av ljudet från regnet som slog mot taket och fönstren. Det var en kall och mörk morgon, precis som alla andra i Rainwood. Luften kändes tung och fuktig, och hela huset var tyst.

Sally sträckte på sig och gick upp ur sängen. Golvet var kallt under hennes fötter. Det luktade gammalt trä och fukt, som det alltid gjorde här. Men när hon gick in i köket för att hitta farmor, var hon inte där.

Vanligtvis satt farmor vid sitt lilla skrivbord i hörnet, där hon brukade läsa sina böcker. Men nu var stolen tom, och ingen kopp med te stod på fönsterbrädan. Det var tyst. För tyst.

Sally ropade, men ingen svarade.

"Farmor?" sa hon, men hennes röst ekade tomt i huset.

Hon gick genom rummen och letade. Farmor var borta. Hennes hjärta började slå snabbare. Något var fel.

Sally öppnade dörren till verandan. Kylan från regnet var frisk mot hennes ansikte. När hon tittade ner såg hon fotspår i leran. Fotspår som ledde bort mot skogen.

De var för stora för att vara farmors. Och varför skulle hon gå ut i regnet? 

                               

Sally tittade bort mot den gamla fabriken. Fabriken hade stått tom i många år. Ingen pratade om den längre, men alla i byn visste att man skulle hålla sig borta från den.

Sally kände hur en oro spred sig i kroppen. Kanske var farmor där. Kanske var det något där som hon inte ville att Sally skulle hitta. 

                                     

Med hjärtat i halsgropen började Sally gå mot skogen, där fotspåren ledde. Regnet duggade mot hennes ansikte, och hon hade en känsla av att någon – eller något – följde efter henne.

GLÄDJE I LJUSET

Det är något speciellt som händer varje gång våren kommer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns i hela kroppen. Det är som om jag vaknar på nytt. Som om hjärtat slår lite snabbare och leendet kommer lättare. Jag blir nästan som nyförälskad – inte i någon person, utan i livet.

Efter en lång, mörk vinter kommer ljuset tillbaka. Solen börjar värma igen. Man behöver inte ha på sig tjock jacka, mössa och vantar. Plötsligt räcker det med en tunnare jacka och kanske till och med bara en tröja. Det är en sån frihetskänsla! Det är som att andas lättare.

Små saker som gör mig lycklig

Det är många små saker som gör mig glad på våren och sommaren. Jag älskar att se de första blommorna komma upp – snödroppar, krokusar, tussilago. Färgerna gör mig så glad. Och när träden börjar få ljusgröna blad, då vet jag att det bara blir bättre och bättre. 

                            

Fåglarna sjunger också. Jag brukar öppna fönstret på morgonen och lyssna. Det är ett lugnt och glatt ljud som får dagen att börja på ett fint sätt. Och det doftar annorlunda ute – friskt och levande.

En ny stämning i luften

Jag märker också att människor blir gladare. Man ser fler leenden ute på gatorna. Folk sitter på uteserveringar, cyklar omkring eller promenerar i solen. Barn leker i parkerna. Det känns som en ny stämning i luften – något lätt och hoppfullt.

Sommaren förstärker allt det där ännu mer. Då kan man vara ute nästan hela tiden. Man kan bada, åka till stranden, grilla med vänner, eller bara sitta på en filt i parken och läsa en bok. Kvällarna blir långa och ljusa. Det är något magiskt med det. 

                                     

Därför älskar jag våren och sommaren

Jag tror att vi alla mår bra av solen, ljuset och värmen. Naturen ger oss kraft. Den hjälper oss att känna glädje igen. När jag ser hur allt växer och blommar, känner jag hopp. Det är som en ny chans – en nystart.

Så varje vår och sommar blir jag lycklig. På riktigt. Jag blir mer mig själv. Mer levande.

Och jag är så tacksam för det. 

                                     

Men hur känner du?
Blir du också gladare när våren kommer? Har du något speciellt du längtar efter varje år – kanske första glassen, första doppet, eller bara att höra fåglarna sjunga?
Berätta gärna i en kommentar. Jag är nyfiken på vad våren och sommaren betyder för just dig. 🌸☀️

DET BÖRJADE MED MIG

 Det här är något jag önskar att jag hade förstått tidigare i livet.

Jag har spenderat så mycket tid på att försöka ändra saker omkring mig.
Andra människor. Jobb. Situationer. Hur folk betedde sig. Hur livet “borde” vara.
Jag tänkte ofta:
"Om bara det där var annorlunda – då skulle jag må bättre. Då skulle jag känna mig fri. Lycklig. Stark."
Men hur mycket jag än försökte få allt där ute att funka… så kände jag mig ändå fast.
Missförstådd. Orolig. Ledsen. Arg ibland, utan att riktigt veta varför.
Tills en dag när något klickade till inom mig.
En tanke som förändrade allt:
👉 Det kanske inte är världen jag ska förändra. Det kanske är mig själv. 

                    

Att vända blicken inåt (även om det känns lite läskigt)
Det var inte en lätt insikt. För det är så mycket enklare att peka utåt.
Skylla på omständigheter. På någon annan. På otur.
Och det är ju inte så att allt är mitt fel – det är det inte.
Men jag insåg att om jag alltid väntar på att någon annan ska ändras…
Då ger jag bort min egen makt.
Så jag började titta inåt i stället.
Och jag började ställa mig själv frågor jag aldrig riktigt vågat innan, som:
Hur tänker jag om mig själv egentligen?
Hur reagerar jag när saker går fel?
Vad är det jag faktiskt kan påverka?
Och det var där förändringen började. Inte med stora livsbeslut. Utan med mig. 
                   
När jag förändrade mitt sätt att tänka – så förändrades mitt liv
Jag märkte att när jag började bli lite mer tålmodig, lite mer öppen, lite snällare mot mig själv…
så blev också livet lättare att hantera.
När jag slutade försöka kontrollera andra – och i stället tog ansvar för hur jag agerar och vad jag vill – så kändes det som att något lossnade.
Det var som att jag äntligen satt bakom ratten i mitt eget liv.
Inte på passagerarsätet. Inte i baksätet. Utan längst fram, med händerna på ratten.
Det handlar inte om att bli en “ny” person
Jag säger inte att man måste göra om hela sig själv. Absolut inte.
Det handlar inte om att du är fel som du är.
Det handlar om att hitta tillbaka till dig själv.
Att släppa det som håller dig tillbaka.
Att säga: "Jag väljer vad jag vill ta in. Jag väljer hur jag vill leva." 

För det är först då vi verkligen börjar ta kontroll.
Inte genom att styra andra – utan genom att styra oss själva.
Det här försöker jag leva efter idag
Jag påminner mig om att det är okej att inte ha kontroll över allt – så länge jag har kontroll över mig själv.
Jag försöker ta ansvar för mitt eget välmående, mina gränser, mina val.
Jag övar på att släppa det jag inte kan påverka, även om det är svårt ibland.
Och framför allt: jag är lite snällare mot mig själv, varje dag.
Det här är inget jag har “klart”. Det är något jag jobbar med. Ibland går det bra, ibland glömmer jag. 

Men varje gång jag kommer tillbaka till det här enkla…
Att förändring börjar med mig…
… så känns det lite lättare att andas.
Så om du också känner dig fast just nu…
Kanske behöver du inte kämpa för att allt ska ändras.
Kanske räcker det att börja med en sak.
Något litet.
Inom dig. 

Och vet du vad?
Det är inte ett nederlag att börja där – det är en styrka.
Det är ett val som bara du kan göra.
Och du kan göra det redan idag.
Jag tror på dig. 💛
Vill du att jag gör ett kortare avslut till sociala medier, eller en variant där du berättar din egen resa ännu mer detaljerat? Jag hjälper dig gärna!

EN SÅN DÄR DAG

Jag vaknade med huvudvärk idag. Inte den där sortens smärta som gör att man måste ligga i ett mörkt rum hela dagen, men en seg, dov känsla som liksom ligger som ett lock över huvudet och gör allt lite tyngre. Jag hade tänkt vara produktiv – kanske skriva ett blogginlägg, ta tag i jobb som ligger och väntar, eller åtminstone få lite struktur på tankarna. Men det är som att hjärnan går på halvfart.

Det är svårt att vara kreativ när man har ont i huvudet. Idéerna känns tröga, motivationen gömmer sig och allting jag försöker formulera blir… tja, platt. Och samtidigt finns den där inre rösten som viskar att jag borde prestera, borde skapa något, borde ta tillvara på dagen. 

                   

Men vet du vad? Idag försöker jag att inte lyssna på den rösten. För ibland är det helt okej att inte vara på topp. Ibland behöver man bara acceptera att det blir en långsammare dag – att det inte blir ett djupt blogginlägg, inga briljanta idéer, inga stora framsteg. Bara jag, en kopp kaffe, lite vila, och kanske ett par rader här som får vara precis så enkla som de är.

Så det här inlägget är just det: ett litet livstecken. Ett hej från mig till dig, mitt i en dag som inte riktigt blev som jag tänkt. Och det får vara nog.

Hur har du det idag? Har du också såna här dagar ibland?