EN KAMP MELLAN KROPP OCH SJÄL

Jag var nyss i en butik och köpte en BH. En sådan där enkel grej, eller åtminstone borde det vara så. För mig var det allt annat än enkelt. Jag har kämpat med min vikt i så många år. Det känns som om jag har försökt allt – gått på dieter, tränat, svettats och kämpat för att nå en kropp som känns bra. Och ändå står jag här, flera år senare, och känner att jag kanske inte är där än. Det är svårt att inte känna sig misslyckad när den där resan med viktnedgång har varit så lång och snårig.

Men idag var inte en dag då jag kände mig stolt över att vara där jag är. När jag klev in i butiken för att köpa en BH var det som om jag blev bedömd på en gång. Jag vet att jag kanske överdriver, men jag kunde verkligen känna det. Blickarna från både personalen och kunderna. Det kändes som om alla såg på mig och tänkte: "Vad gör hon här? Det finns inget som passar henne." Det var inte så att någon sa något, men känslan var där. Den där jobbiga, osäkra känslan av att inte riktigt höra hemma, som om jag inte var välkommen i en butik där de flesta verkar vara i en annan storlek.

Och så kommer det där ögonblicket – när jag står i provrummet och ska prova BH:n. När jag ser mig själv i spegeln, ser min kropp i ljuset från alla håll, och det känns inte direkt som en härlig upplevelse. Jag vet inte om jag är ensam om att känna så, men det är så lätt att döma sig själv hårt när man ser sig själv från ett annat perspektiv än det man är van vid. Det blir som en påminnelse om att jag inte riktigt passar in i den bild jag kanske har i huvudet av hur jag "borde" se ut.

Men så försöker jag påminna mig själv om något viktigt: Jag är inte min kropp. Jag är inte definierad av hur jag ser ut, eller av vad jag tror att andra ser. Det handlar om mer än bara spegeln. Det handlar om att vara snäll mot sig själv, även när vi inte känner oss på topp.

Jag har varit överviktig i hela mitt liv. Det har alltid varit en kamp. Ena dagen känner jag mig stolt över de framsteg jag gör, och nästa dag verkar de vara bortblåsta. Jag går upp i vikt, och plötsligt känns det som om jag måste börja om från början. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, det känns som om vikten alltid kommer tillbaka.

Men det jag försöker påminna mig själv om är detta: Jag är inte min vikt. Jag är inte definierad av siffrorna på vågen, av kläderna jag bär eller av hur andra ser på mig. Vi lever i en värld där vi ständigt blir påminda om hur våra kroppar ska se ut. Det är svårt att undvika, och när vi inte passar in i dessa snäva normer så kan det vara både psykiskt och fysiskt påfrestande.

Jag vet att jag inte är ensam. Många av oss brottas med känslor av osäkerhet och att inte duga. Men jag vill att vi alla ska påminna oss om att våra kroppar inte är något att skämmas för. Det spelar ingen roll vilken storlek du har, vilken vikt du bär eller om du inte följer det "perfekta" idealet. Du har rätt att vara stolt över din kropp. Du har rätt att ta plats och vara där, i den butiken, i det rummet, och känna dig värdefull.

När jag köpte min BH idag kände jag mig inte självsäker. Jag tvivlade på mig själv och mina val. Jag tänkte att jag inte skulle hitta något som passade. Men när jag väl fick hem den och satte på mig den så kände jag mig faktiskt lite bättre. Inte för att BH:n var magisk, utan för att jag tillät mig själv att vara snäll mot mig själv och acceptera att jag har rätt att vara där. Jag har rätt att göra de här valen för min egen skull, och inte för någon annans.

Jag vet att vägen framåt inte är enkel, och jag kommer säkert att ha dagar när jag tvivlar på mig själv. Men jag vill påminna både mig själv och er om att vi är mer än våra kroppar. Vi är mer än de tankar vi har om oss själva. Vi är värdefulla precis som vi är, i alla våra former och storlekar.

Så nästa gång jag går in i en butik, eller när du själv gör det, ska jag påminna mig om detta: Det är inte min storlek som definierar mig. Det är inte vad andra tycker eller vad jag tror att andra tänker. Det är min egen känsla av värde som spelar roll. Och jag hoppas att du gör samma sak – att du hittar din egen styrka och står stolt i den person du är. 

FRÅN EN SVÅR UPPVÄXT TILL FÖRÄLDRARSKAP"DEL 2"

I tidigare inlägg har ni fått läsa om min svåra uppväxt och hur jag kämpade både hemma och i skolan. Nu vill jag berätta om de utmaningar jag möter som förälder och hur min bakgrund påverkar mig idag.

Jag blev gravid med vår dotter 2019, och det var den lyckligaste dagen i mitt liv. ❤️ Graviditeten var tuff, men jag har gått igenom så mycket att jag hade den styrkan att ta mig igenom det. När vår dotter föddes började nya utmaningar dyka upp. Jag började inse saker om mig själv som jag inte riktigt visste fanns där, som mitt humör och tålamod.

I början var allt enkelt – hon åt, sov och gjorde allt som bebisar gör. Men när hon började visa sin egen vilja och trotsa, blev det svårare för mig. När hon inte ville äta eller kastade maten på golvet kände jag mig så frustrerad och visste inte hur jag skulle hantera mina känslor.

En annan utmaning var när hon skulle byta från spjälsäng till vanlig säng. Jag fick ångest av att inte kunna natta henne och när hon inte lyssnade på mig kände jag mig hjälplös. På kvällarna när hon somnat bröt jag ofta ihop i soffan och kände föräldraångest. Jag kände mig som en dålig mamma och började tänka att kanske människor som kommer från en trasig bakgrund som jag, inte borde ha barn. Jag kände mig fast i det.

Men vad hade jag för val? Jag insåg att jag hade börjat se problem som kom från min egen bakgrund – en uppväxt där jag inte fick lära mig att hantera känslor på rätt sätt. Om man inte får den hjälpen som barn, hur ska man kunna ge den till sina egna barn när man själv blir vuxen?

Som tur är har jag en fantastisk man som har stöttat mig genom alla dessa utmaningar. Jag vill ge min dotter det jag själv inte fick – verktyg för att hantera sina känslor och bekräftelse när det behövs. Jag har tappat kontrollen många gånger och bett om ursäkt varje gång. Jag vill vara den förälder jag önskar att jag hade haft.

Jag började också söka hjälp för att lära mig mer om föräldraskap. Jag gick med i mammagrupper på Facebook för att få tips om hur man hanterar olika situationer. Jag har också varit hos barnpsykolog och gått föräldrakurser för att förstå mig själv och hur jag kan bli bättre. Idag, fem år senare, har jag fortfarande utmaningar med mitt tålamod, men jag har verktygen och stödet att jobba med det.

Jag vill att min dotter ska få de verktygen från början, så att hon slipper kämpa med dem senare i livet. Jag lär mig nu att be om ursäkt när jag gör fel, vilket jag aldrig fick från mina föräldrar. Jag vill vara den föräldern jag önskar att jag haft när jag var liten.

Och viktigast av allt, jag säger "Jag älskar dig" till min dotter flera gånger om dagen. Det är ett ord jag aldrig fick höra som barn, men hon kommer att höra det tusentals gånger från mig. Livet har inte alltid varit lätt för mig, men jag kan välja hur jag hanterar det nu. Jag ansvarar för att ge min dotter de verktyg hon behöver för att växa upp till en stark och kärleksfull person. 

Jag vet att föräldraskap inte är enkelt, men jag är fast besluten att göra mitt bästa varje dag. Jag kommer fortsätta att lära mig, växa och ge min dotter den kärlek och trygghet hon förtjänar. Jag är tacksam för stödet från min man och de verktyg jag har fått för att bli en bättre förälder. Och även om jag inte har haft den perfekta starten i livet, så har jag nu möjligheten att skapa en bättre framtid för min dotter. För mig är det det viktigaste av allt. ❤️ _____________________________________________________________________ 

"Tack för att du delade din berättelse, Linda. Det krävs mycket mod att öppet prata om sina utmaningar. Jag önskar dig all lycka på din resa och hoppas att du fortsätter hitta styrka och stöd längs vägen. ❤️" 

FRÅN EN SVÅR UPPVÄXT TILL FÖRÄLDRASKAP "DEL 1"

 "Idag har Linda valt att skriva ett gästinlägg på min blogg, där hon skriver om dom utmaningar hon mött som förälder och hur hennes uppväxt påverkar hennes föräldraskap. Det är inte alltid lätt att tala om tuffa upplevelser, men Linda gör det med stort mod." __________________________________________________________________ 

En Barndom Präglad av Smärta och Mobbning

Jag har hört att när jag var runt 1,5 år gammal, blev jag kastad på en soffa av min pappa bara för att jag inte slutade gråta. Jag minns inte så mycket från min barndom, och det är nog på grund av all smärta och de trauma jag gick igenom. Under min uppväxt blev jag ofta illa behandlad av en förälder, och jag fick ofta känna mig oönskad. Jag blev mobbad i skolan under flera år och hade bara en enda vän. Ingen ville vara med mig eller komma hem till mig, och jag förstår nu varför. När någon ens råkade ta i mig, blev alla runt omkring och sa att jag var "äcklig" och att mina "basiller" smittade.

I skolan var det alltid något, som att folk fuskade för att jag skulle bli arg, och det var som om alla ville att jag skulle reagera. Hemma var det inte mycket bättre. Jag behövde gå på tå för att inte bli skälld på eller för att slippa bli fysiskt straffad. Jag minns att jag blev dragen i håret så hårt att jag fick bulor och att jag ibland fick smällar för att jag inte kunde sova, fastän jag var ett barn som bara hade svårt att somna ibland.

Förlorade Familjerelationer

Min barndom var också präglad av att förlora viktiga familjerelationer. Min morfar försvann ur mitt liv när jag var runt 6 år, på grund av att min förälder bråkade med honom. Jag fick inte prata med honom på nästan 18 år. Min morbror, som jag älskade mycket, försvann också efter att han flyttade till Amsterdam, och min pappa gjorde så att vi inte hade någon kontakt längre. Pappa var bra på att prata illa om människor och göra sig av med dem som försökte komma nära oss.

Det fanns dock några som alltid stannade kvar. Min mormor har alltid funnits där för mig, och under många lov bodde jag hos henne. Vi hade det väldigt roligt tillsammans. Jag fick också en vän som blev som en storasyster för mig, och hon har varit med mig genom många tuffa stunder. Vi har fortfarande kontakt, trots att hon nu bor långt bort.

Ett Nytt Liv i Finspång

När jag var 15 och träffade en kille som var 9 år äldre än mig, förändrades mitt liv. Han blev min räddning och hjälpte mig att komma bort från de svåra förhållandena hemma. Jag flyttade till Finspång, började på en ny skola och fick nya vänner. Det var som en ny start för mig. Jag började må bättre, och jag kände mig som en helt annan person. Där fanns inga bråk, ingen som skrek på mig, och jag började känna mig uppskattad. Efter några år, när jag var runt 19-20, började relationen med min pojkvän att ta slut eftersom vi hade växt ifrån varandra.

En Ny Början Och Vändpunkten

Jag flyttade tillbaka hem, och för en stund var allt bra, precis som under loven. Men det varade inte länge. Allt blev tillbaka till det gamla, och jag började må dåligt igen. Jag gick på tå, rädd för att något skulle explodera, och panikångest blev en del av min vardag. En dag kom min pappa in i mitt rum, satte sig vid mig och sa att han inte ville bli morfar till mina framtida barn. Han sa att han inte ville leva på grund av mig och att jag var orsaken till att han rökte.

Det var ett väldigt smärtsamt ögonblick, och jag blev både ledsen och arg. Min pappa, som skulle vara min trygghet, var den som skadade mig mest. Jag kontaktade socialtjänsten, och de hjälpte mig att flytta. Jag hamnade i Våxtorp, där jag kämpade med panikångest och sömnlösa nätter. Men mitt i allt det mörka var min bästa vän där för mig. Han körde till mig mitt i natten och tröstade mig när jag behövde det som mest.

Från Smärta Till Styrka

Ett år senare flyttade min nuvarande man in hos mig, och han blev min livsvändning. Vi har varit tillsammans i över 10 år nu, och vi har en fantastisk dotter tillsammans. Jag har fått stöd av socialtjänsten, och långsamt har mitt liv blivit bättre. Jag har nu ett bra nätverk av vänner, och de stöttar mig genom alla svårigheter.

Visst har det varit tufft, och jag kan fortfarande känna ångest och få upp gamla minnen, men jag har lärt mig att bearbeta det som har hänt. Jag har lärt mig att stå upp för mig själv och att inte låta det förflutna definiera mig. Jag har en man som stöttar mig och tre fantastiska vänner som jag älskar djupt. Jag står fortfarande upp, trots allt som har hänt. 

_________________________________________________________________

"Det här var en del av Lindas resa och de utmaningar hon har gått igenom. I nästa inlägg kommer hon att dela med sig av hur hon arbetar med sina känslor och föräldraskapet. Tack för att ni tog er tid att läsa och för att ni stödjer hennes berättelse."

ATT VARA ANNORLUNDA

I en värld där vi ofta känner oss pressade att passa in, kan det vara svårt att vara den man verkligen är. Men vad om vi istället ser våra olikheter som något positivt? Vad om det som gör oss annorlunda är just det som gör oss starka? Att vara annorlunda kan vara din största styrka – din superkraft.

Varför Vi Vill Passa In

Alla vill känna att vi hör hemma någonstans. Vi vill vara en del av något och vara accepterade. Det är helt naturligt att vilja passa in och vara som alla andra. Men ibland leder detta till att vi försöker ändra på oss själva för att bli accepterade, istället för att vara stolta över det som gör oss unika.

Men här är det viktiga: att vara annorlunda betyder inte att man är mindre värd. Det är ofta just våra olikheter som gör oss speciella och som gör att vi kan bidra med något unikt till världen.

Olikheter Gör Oss Kreativa

De människor som förändrat världen har ofta varit de som vågat vara annorlunda. Tänk på alla stora uppfinnare, konstnärer och ledare. De gick sin egen väg och gjorde saker på ett sätt som ingen annan hade tänkt på. Genom att vara sig själva och tänka utanför boxen skapade de idéer och lösningar som förändrade världen.

Det är våra olikheter som gör att vi kan tänka på nya sätt och hitta kreativa lösningar på problem. Om alla tänkte likadant, skulle vi aldrig få nya idéer. Olikheter är faktiskt det som driver oss framåt.

Var Stolt Över Att Vara Dig Själv

Det kan vara lätt att känna sig osäker på att vara den man verkligen är. Vi ser ofta på sociala medier och i samhället att vi borde vara på ett visst sätt för att bli accepterade. Men det är viktigt att komma ihåg att det är när vi är oss själva som vi verkligen kan skapa äkta relationer och göra skillnad.

När vi vågar vara oss själva, ger vi också andra tillåtelse att vara sig själva. På så sätt skapar vi en värld där alla kan känna sig stolta över sina olikheter och vara sig själva utan rädsla för att bli dömda. 

Att Våga Sticka Ut

Det är inte alltid lätt att vara annorlunda. Ibland kan vi vara rädda för att stå ut eller att bli kritiserade. Men ju mer vi vågar vara oss själva, desto mer inspirerar vi andra att göra detsamma. Världen behöver fler människor som vågar vara äkta och som inte är rädda för att visa sina unika sidor.

Så hur kan vi börja omfamna våra olikheter? Det handlar om att sluta jämföra oss med andra och istället fokusera på vad som gör oss unika. Det handlar om att vara stolta över det vi har att ge och att förstå att vi inte behöver vara som alla andra för att vara värdefulla.

Din Superkraft

Din förmåga att vara annorlunda är din superkraft. När du vågar vara dig själv och inte följer andras förväntningar, kan du göra en verklig skillnad. Din unika väg är något ingen annan kan gå, och det är just därför den är så värdefull. Om vi alla vågade vara oss själva fullt ut, skulle världen vara en mycket mer kreativ och spännande plats.

Så nästa gång du känner dig osäker på att vara "för annorlunda", påminn dig om att det är just din olikhet som gör dig speciell. För det är de som vågar vara sig själva som skapar förändring.

ATT SAKNA SIN BÄSTA VÄN

Ibland i livet träffar man en person som blir mer än en vän – någon som blir en självklar del av ens liv, nästan som en familjemedlem. Min bästa vän och jag träffades av en ren slump för över 20 år sedan. Vi har samma namn och vår första kontakt skedde på grund av en felutdelad post. Det var så allt började, och sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga – med undantag för de gånger vi haft våra konflikter, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Vi har rest tillsammans, varit ute på danskvällar, delat både skratt och tårar. Vi har till och med bott ihop ett tag, även om det inte fungerade i längden. Vår vänskap har gått igenom prövningar, men trots allt finns vi alltid där för varandra. Det är en sån vänskap som är svår att ersätta, en som inte kan mätas i antal timmar vi pratar i telefon eller hur ofta vi ses – den bara finns där, stark och orubblig.

Men avståndet mellan oss har blivit svårt att hantera. För åtta år sedan flyttade jag till Borlänge, medan hon bor kvar i Laholm. Vi hörs nästan dagligen, men det är inte samma sak som att kunna träffas spontant över en kopp kaffe, ta en promenad ihop eller bara vara i samma rum och känna den där trygga närheten. Saknaden efter henne är enorm, och ibland känns det nästan outhärdligt. Jag har försökt hitta nya vänner här – gått med i en sångkör, börjat på gym och till och med försökt närma mig min sambos släkt. Men det är svårt att hitta någon som kan fylla tomrummet efter henne.

Att flytta tillbaka till Laholm är inte bara att packa ihop och åka – jag har min sambo och våra två katter att tänka på. Så jag försöker hantera saknaden, men vissa dagar är det tyngre än andra. Ibland undrar jag om hon känner samma sak, om hon också saknar mig lika mycket som jag saknar henne. Förmodligen gör hon det, för vi har alltid haft en sådan där osynlig tråd mellan oss. Vi kan inte vara ifrån varandra för länge – då börjar vi båda må dåligt, känna ångest och en djup saknad.

Jag saknar inte bara henne, utan även alla mina andra vänner och bekanta i Laholm. Det är svårt att vara långt ifrån dem jag brukade umgås med, de som kände mig utan och innan och alltid fanns där. Jag saknar de spontana träffarna, skratten och den gemenskap vi hade.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, mer än att det är svårt att vara långt ifrån någon som betyder så mycket. Att vissa vänskaper är så starka att de blir en del av ens själ. Och att saknad, hur tung den än kan vara, också är ett tecken på hur värdefull en relation är.

Har du någon vän som du saknar? Hur hanterar du avståndet?

KLICKET SOM GÖR ATT ALLT KÄNNS SJÄLVKLART

Vi har alla varit där. Du träffar någon för första gången och det känns som om ni har känt varandra i åratal. Det är som om en osynlig tråd binder samman er, och du känner dig helt bekväm i deras sällskap. Samtalet flyter naturligt, skratt kommer enkelt, och du tänker för dig själv: "Så här borde alla möten vara." Det känns nästan som om du bara vet den personen, utan att egentligen veta varför. 

Men sen finns det andra människor. Människor som, oavsett hur ofta ni träffas, alltid känns som främlingar. Du har inget emot dem, men samtalet känns stelt, tystnaderna blir obekväma, och du kan inte riktigt sätta fingret på varför ni inte riktigt kommer överens. Det är som att ni talar olika språk, fast ni faktiskt pratar samma ord. Och även om ni träffas igen och igen, känns det aldrig riktigt "rätt". 

Hur kan det vara så att vi ibland möter människor och direkt känner oss som gamla vänner, medan andra människor aldrig riktigt känns bekanta? Är det kemi? Energi? Eller handlar det om något djupare, något vi inte kan sätta ord på? 

Jag har funderat mycket på detta. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och värderingar. När vi träffar någon som på ett naturligt sätt matchar oss, då händer den där speciella "klicken" – en känsla av att vi förstår varandra utan ansträngning. Det är lätt att vara sårbar och öppen i ett sådant möte. Men när vi träffar någon vars energi inte riktigt stämmer överens med vår, eller våra livserfarenheter, kan det vara svårt att känna samma "connection". Vi kanske inte riktigt förstår varandra på samma nivå, eller vi kanske inte har samma behov av det. Det är inte att vi inte gillar varandra – det är bara att vi inte "klickar". Och det är okej. Vi möter människor hela tiden, men inte alla behöver bli en del av våra liv. Vissa människor finns där för en stund för att påminna oss om något viktigt, andra människor kommer in i våra liv och stannar längre, och ibland kanske hela livet. 

Alla möten behöver inte vara fyllda med den där magiska känslan, vissa relationer behöver tid för att växa, och andra kommer för att ge oss något vi inte visste vi behövde. Det är en påminnelse om att vi inte kan tvinga fram "klicken". Vi kan inte alltid kontrollera vilka människor vi kommer att komma nära, men vi kan vara öppna och tillåtande för de relationer som kan utvecklas. När vi märker att det finns en osynlig barriär, kanske vi bara ska släppa taget och förstå att vissa relationer inte är tänkta att gå vidare. 

Så nästa gång du träffar någon och känner att det känns självklart, tänk på att det är en speciell gåva – en påminnelse om hur vi alla är sammankopplade på olika sätt. Och när du möter någon där det inte klickar, var inte för hård mot dig själv eller dem. Kanske handlar det bara om tid, om plats eller om att ni helt enkelt inte är på samma frekvens. Och det är också okej. 

                                                                                                                                      

Så vad tycker du? Har du också upplevt den där "klicken" med någon direkt? Eller har du träffat människor där det aldrig riktigt klickat, oavsett hur ofta ni ses? Hur hanterar du relationer som inte riktigt utvecklas som du hade hoppats?

Jag skulle gärna vilja höra dina tankar och erfarenheter – lämna gärna en kommentar nedan!

NÄR LIVET INTE GÅR SOM PLANERAT - SAMBON ÖPPNAR SNACKSPÅSAR FRÅN FEL HÅLL

 Vissa saker i ett förhållande kan vara svåra att hantera. Små irritationsmoment som långsamt men säkert gnager på ens inre frid. Folk pratar ofta om att man ska kompromissa i ett förhållande, att man ska "välja sina strider" och "släppa småsaker". Men hur ska jag kunna göra det... när min sambo konsekvent öppnar snacks-påsar från botten?! Ja jag vet. Det låter som en bagatell. Men låt mig måla upp en scen så ni förstår allvaret i situationen. 

"Det är fredag kväll, soffan är fluffigt inbjudande, filten är perfekt burrad runt oss, Netflix är redo att rulla. På bordet ligger en stor påse chips. Jag ser på den med kärlek i blicken. Jag sträcker mig efter den, redo att öppna den på det sätt som vi människor gjort i generationer: UPPIFRÅN. Men nej, hann hinner före och innan jag ens hinner blinka gör han det ofattbara: Han tar påsen, vänder den upp och ner och river upp botten. Jag skriker inombords, livets mening flimrar förbi mina ögon.

Svaret är NEJ. 

Alla vet att snacks-påsar är designade för att öppnas från toppen. Det är där förslutningen är. Det är där öppningen är tänkt att ske. Det är så chipsens balans, harmoni och ordning upprätthålls. Men nej, min sambo föredrar en värld där upp är ner, där höger är vänster, och där smulorna hamnar överst. 

Varför gör han detta?? Jag har frågat honom. Jag har bett om en förklaring. Är det ett misstag? Har han fått fel snacks-uppfostran? Är detta en tyst protest mot samhällets regler? 

Hans svar?? 

"Jag vet inte, det bara blir så." Jag börjar misstänka han gör det med flit nu, bara för att se hur länge jag kan hålla ihop. Jag har försökt hantera detta på olika sätt. Jag har vänt på påsen igen och låtsas att inget har hänt. Jag har försökt förklara varför detta är fel. Jag har till och med i skålar för att eliminera problemet. 

Nu vänder jag mig till er, kära läsare. Är detta en strid värd att ta? Finns det fler där ute som lever med en upp å ner person gällande hur snacks-påsar ska öppnas? 

Hur öppnar DU en snacks-påse? 

1. Som en vettig människa - från toppen 

2. Som en galning - från botten 

3. Jag bryr mig inte. 

Snälla låt mig inte vara ensam i detta. Vi måste sätta ner foten innan hela samhället kollapsar. 

ATT VARA NY OCH KÄNNA SIG IFRÅGASATT

Ibland ställs vi inför situationer på jobbet där vissa interaktioner känns tunga och obehagliga, trots att vi försöker hålla oss professionella och fokuserade på vårt arbete. Jag har nyligen känt mig orolig i min arbetsmiljö på grund av en kollega vars utstrålning gör att jag känner mig dömd och missförstådd. Varje gång hon ser på mig får jag känslan av att hon inte tycker om mig eller ifrågasätter min erfarenhet och kompetens.

En kommentar som fastnat hos mig var när hon sa: "På detta jobb så är det då inte så noga med städet tydligen." Jag kan inte låta bli att känna att det handlar om mer än bara en observation om städningen – det känns som en kritik mot mig och min tidigare erfarenhet som lokalvårdare.

Det är svårt att inte ta åt sig när någon ger uttryck för negativa känslor, särskilt när man försöker göra sitt bästa. Jag har valt att hålla tyst och bita ihop för fridens skull, men det påverkar min arbetsdag och mitt välbefinnande. Jag känner att det är viktigt att vi alla jobbar för att skapa en miljö där vi respekterar varandra och inte dömer baserat på yttre omständigheter eller förutfattade meningar.

Jag hoppas att jag kan hitta ett sätt att hantera den här dynamiken på ett konstruktivt sätt och fortsätta vara professionell. Det är något jag tycker vi alla bör tänka på – att skapa en arbetsmiljö där vi verkligen ser och respekterar varandra för de människor vi är, utan att döma för snabbt. 

EN PÅMINNELSE - VAD HÄNDER NÄR VI DÖMER ANDRAS MISSTAG?

 Det är så lätt att se ner på andra när de gör misstag. Vi har alla varit där – när någon säger fel, missar ett mål, eller snubblar på vägen. Vår första impuls kan ofta vara att tänka: Jag skulle aldrig ha gjort så där. Jag skulle ha klarat det bättre.

Men här kommer en tankeställare: Hur skulle du känna om det var du som gjorde samma misstag? Skulle du vilja bli dömd eller skulle du istället vilja få stöd och förståelse? Det är så lätt att vara den som pekar finger, men kanske är det viktigt att påminna oss om att vi alla är människor. Vi gör misstag, vi snubblar, vi missar – och vi lär oss. Och det är just i dessa ögonblick av svaghet och osäkerhet som vi kanske behöver förståelse och medkänsla mest av allt.

Tänk om vi alla försökte sätta oss i den andres skor innan vi dömer. Om vi verkligen tänkte på hur det skulle kännas om det var vi som missade målet eller sa fel. Skulle vi inte vilja ha någon som lyfte oss istället för att trampa på oss? Skulle vi inte vilja ha någon som säger: Det är okej, vi alla gör misstag, du kommer att klara det nästa gång?

Det är lätt att tro att vi själva är överlägsna när vi ser någon göra ett misstag. Men faktum är att ingen av oss är felfri, och alla vi har våra egna svagheter och blinda fläckar. Ingen går genom livet utan att snubbla på vägen, och det är just dessa tillfällen som definierar oss. Hur vi reagerar när andra snubblar säger något om vår egen karaktär. Vill vi vara de som bygger upp, eller de som river ner?

Så nästa gång du ser någon göra ett misstag, på jobbet, i skolan, eller bland vänner, stanna upp och fundera: Hur hade jag velat bli bemött om det var jag som gjorde det misstaget? Skulle jag vilja ha medkänsla, stöd och förståelse? Eller skulle jag vilja bli kritiserad och dömd?

I en värld där vi ofta kämpar med våra egna osäkerheter, kan vi göra en enorm skillnad genom att vara den som lyfter andra när de faller, istället för den som trycker ner dem. Vi växer genom våra misstag, och vi växer också genom att visa medmänsklighet.

Vi har alla våra stunder, och det är just i de stunderna som vi kan vara som mest stödjande, inte bara för andra, utan också för oss själva. Så nästa gång du ser någon snubbla, fundera på hur du kan hjälpa till att lyfta dem istället för att döma. För vi alla behöver någon som tror på oss när vi inte tror på oss själva.

ATT HANTERA DEN PLÖTSLIGA PANIKEN OCH HITTA SIN RYTM

 Åh - vilken känsla. Nästan som panik. Det kom så plötsligt, och jag tänkte bara: "nej, inte nu...inte nu." Jag hade en del jag ville få gjort här hemma, men så slog den där obehagliga och jobbiga känslan till. Jag satte mig i soffan, tog några djupa andetag och försökte bara vara i nuet. Fokusera på andningen, en sak i taget. För att skingra tankarna ringde jag min syster och hörde hur hon hade det. Jag frågade om vi kanske kunde ta en sväng och slänga några större lådor, men hon var inte hemma just då. Så det fick bli en annan gång istället. 

Efter samtalet med min syster så bestämde jag mig för att fortsätta med det jag hade planerat, och det gick faktiskt bättre än jag trodde. När jag sen var klar satte jag mig ner med en kopp kaffe och lät countrymusiken som spraka i högtalarna fylla rummet. "nån gång skulle det vara kul att åka på en countryfestival"

Men trots det så har den där känslan inte riktigt försvunnit. Jag försöker förstå vad det är som skaver, men det är svårt att sätta fingret på det. Kanske är det för att jag har så mycket jag vill göra och känner mig stressad, fast jag egentligen inte vet varför. Jag har länge tänkt på att fixa ett litet miniatyrboende, särskilt till jul, för min lilla tomtefamilj. Men det har aldrig riktigt blivit av.  

Kanske behöver jag bara sjunka ner i soffan, sätta på en serie på netflix och låta tankarna vandra tills känslan släpper. 

                                                                                                                           

Detta va då ett litet gästinlägg skrivet av Nillan, där hon berättar hur den där jobbiga känslan bara kan dyka upp från tomma intet. Och man vet själv inte varför!? 

"Det är nästan som att du satte ord på mina egna tankar, Nillan. Den där känslan som kommer utan förvarning, att försöka ta en sak i taget och hoppas att det släpper - jag vet precis hur det kan vara."

"Har du oxå dagar där känslorna tar över utan någon tydlig anledning? Hur brukar du hantera det? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet.  

( Nilla`s bloggadress: https://sexiga-jag.blogspot.com )

HEJ ALLA!!!!

 Jag har en idè jag gärna vill dela med mig av och bjuda in er att vara en del av. Jag funderar på att skriva ett inlägg tillsammans med någon av er, som läser min blogg. Skulle vara så glad om någon vill vara med och bidra. Ämnet? Det lämnar jag helt upp till er!! Du får välja vad du vill skriva om - kanske ett ämne som ligger dig varmt om hjärtat, något du har erfarenhet av eller något du tycker är viktigt att prata om. Jag ser det här som ett fint tillfälle att bredda perspektiven och dela olika tankar och idèer på bloggen. 

Om du är intresserad, så hör gärna av dig så kan vi diskutera mer om hur vi kan skapa något inspirerande tillsammans! Jag ser fram emot att höra era tankar och hoppas vi kan skapa något fint ihop! 

Kram: Gunilla 

KÄRLEK I STORT OCH SMÅTT

 Alla hjärtans dag - en dag som ofta förknippas med rosor, choklad och stora kärleksförklaringar. Men kärlek är så mycket mer än bara romantik. Den finns i våra vänskaper, i familjebanden och kanske viktigast av allt - i hur vi behandlar oss själva. Idag vill jag lyfta fram just detta: att kärlek tar sig många former och att alla är värda att firas. 

VÄNSKAP - DEN VALDA FAMILJEN 

Vissa personer kommer in i våra liv och blir som familj, fast vi inte delar samma blod. Vänskapskärlek är den där typen av kärlek som kan överleva både tid och avstånd. Det är vännen som lyssnar när livet känns tufft, den som skickar ett peppande sms precis när du behöver det eller som skrattar med dig åt gamla minnen. Att visa kärlek till sina vänner behöver inte vara stort. Det kan vara att ta en fika tillsammans, skicka en rolig bild eller bara säga: "Jag är glad att jag har dig i mitt liv." Så varför inte ta en stund idag och höra av dig till en vän som betyder mycket för dig? 

FAMILJEBAND - KÄRLEKEN SOM FORMAR OSS 

Familjekärlek ser olika ut för alla. För vissa är det en trygg famn att alltid kunna ätervända till, för andra är det mer komplicerat. Oavsett hur din familj ser ut, så är det ofta genom dessa relationer vi lär oss som kärlek, omtanke och förståelse. Det kan vara en förälder som alltid stöttat dig, ett syskon som stått vid din sida genom allt, eller kanske en mor - farförälder som visat kärlek genom små handlingar - som att alltid ha din favoriträtt redo när du kommer på besök. Om du har någon i din närhet som betyder mycket för dig, varför inte ta tillfället i akt att visa uppskattning? Ett samtal, ett sms, en kram ett enkelt "tack för att du finns", det kan göra mer än du tror. 

EGENKÄRLEK - DEN VIKTIGASTE RELATIONEN AV ALLA. 

Vi pratar ofta om att visa kärlek till andra, men hur ofta visar vi samma omtanke till oss själva? Egenkärlek handlar inte bara om att ta ett långt bad eller unna sig något gott, utan oxå om att lyssna på sig själv, sätta gränser och ge sig själv den respekt man förtjänar. En bra start kan vara att fråga dig själv: Hur pratar jag med mig själv? Är jag snäll och stöttande, eller dömande och hård? Idag kan vara en bra dag att börja vara lite mer kärleksfull mot dig själv - för den relation du har med dig själv är den som kommer att vara livet ut. 

SPRID KÄRLEK IDAG - I VILKEN FORM SOM HELST 

Oavsett om du firar alla hjärtans dag med en partner, en vän, familj eller med dig själv - ta en stund att uppskatta kärleken i ditt liv. Och varför inte sprida extra kärlek just idag!! Ett enkelt sms, en komplimang eller vänliga ord det kan göra mer skillnad än du tror. 

NÅGRA EXTRA RADER - TILL MIN LILLA FAMILJ 

Det finns få saker som gör mig så lycklig som att komma hem till min sambo och våra fina katter. Oavsett hur dagen har varit, så möts jag av värme, kärlek och trygghet. Mina/Våra katter Kira och Sally, dom små personligheterna som alltid vet när jag behöver en gosstund eller ett busigt avbrott i vardagen. Dom är lika mycket familj som någon annan, och jag kan inte tänka mig ett liv utan deras spinnande närvaro. Och så min sambo Robin, min klippa, min bästa vän. Den som får mig att skratta, som finns där i allt och som gör varje dag lite ljusare. Tillsammans är vi kanske bara en liten familj, men för mig är det hela världen. 

                                                             <3 <3 <3 

"Lycka är en varm katt i knät och någon att hålla i handen"

Hur ser kärlek ut för dig? Dela gärna dina tankar i kommentarerna.  

härligt), utan också om att lyssna på sig själv, sätta gränser och ge sig själv den

EN DAG I MITT LIV - ÅTERHÄMTNING OCH UPPLADDNING

                                     Del 2 

10:30 - Hemkomst: Fällan av bekvämlighet. Jag kliver in genom dörren. Värmen slår emot mig som en kram från en osynlig jätte. Soffan stirrar på mig. Sängen viskar mitt namn. Men jag vet att om jag lägger mig ner nu..... är det kört. 

10:45 - Mat: Bränslet för en överlevare. Kylskåpet öppnas. Jag scannar utbudet. Alternativen: laga något vettigt eller äta det snabbaste jag hittar. Jag väljer det senare. En macka, lite kaffe och kanske något sött. Ingen tid att vara gourmet - jag behöver energi. 

11:15 - Känslan av frihet. Jobbet är klart för dagen, och jag har en hel eftermiddag framför mig. Möjligheterna är oändliga. Jag kan träna, ta tag i alla de där projekten jag skjutit upp....eller mer realistiskt, fastna i soffan och scrolla på mobilen i en timme. 

13:00 - Tidsförlustens mysterium. Vad hände? Jag blinkade, och plötsligt har två timmar försvunnit. Jag hade planer. Stora planer. Nu har jag istället lärt mig onödig fakta från TikTok och sett en kattvideo jag redan sett fem gånger. 

14:00 - Produktivitetsförsöket. Jag tar tag i en uppgift. Kanske tvätt, kanske disk eller något annat. Det känns bra. Jag känner mig som en ansvarstagande människa. Jag kan detta. 

15:00 - Tröttheten slår tillbaka. Energidippen från ingenstans. Kroppen börjar protestera. Det är som om jag sprungit ett maraton - fast allt jag gjort är att existera. En tupplur lockar. Jag kämpar emot. 

17:00 - Kvällens mysterium: vad blir det för mat? Sambon och jag stirrar på varandra. Ingen vill ta beslutet. "vad ska vi äta?" Vi överväger alternativen. Laga mat? Beställa? Äta frukostmat till middag? 

19:00 - Lugnet före stormen. Middagen är avklarad. Jag har överlevt ännu en dag. soffläge aktiveras. Kanske en film, kanske en serie, kanske mer TikTok. Livet är bra. 

21:30 - Nedräkningen till nästa strid. Jag börjar inse sanningen. Dagen är nästan över. Snart är det dags igen. Jag förbereder mig mentalt. 

22:00 - The final Sleep. Jag kryper ner under täcket. Kroppen känns tung, men jag vet att morgondagen väntar med nya utmaningar. 

                                        Slutscen: 

                            Larmet är inställt på 04:30. 

                            To be continued...(på repeat, för alltid).  

EN DAG I MITT LIV - BERÄTTAD SOM EN ACTIONFILM

                                               DEL 1

04:30 - Uppdrag: Vakna eller dö försovningens död Larmet tjuter. Jag slits upp ur sömnen som om jag precis aktiverat en bomb och måste desarmera den inom gem sekunder. Mörkret utanför fönstret viskar åt mig att somna om. Jag ignorerar det. Jag har ett uppdrag. 

05:30 - Färden genom vinterns helvete. Min sambo startar bilen, motorn morrar som ilsken björn väckt ur sitt ide. Det är kallt. Isen på rutorna verkar ha bildats i ett samarbete mellan moder natur och en isdrake. Vägarna är hala, men vi har inget val - vi måste fram. 

05:45 - Ankomst till stridszonen, Högskolan i Borlänge ligger öde. Men jag vet vad som väntar där inne. Kaffefläckar. Smulor, och skräpiga papperskorgar. Den värsta fienden av alla: mystiska fläckar av okänt ursprung. Jag är redo. 

06:00 - Striden börjar. Moppen svingas, trasor virvlar, och papperskorgarna töms med kirurgisk precision. Jag är snabb, smidig och effektiv. Toaletterna? Inga problem. Föreläsningssalarna? Bring it on. Studenterna tror att dom lämnar efter sig osynliga spår - men jag ser allt. 

07:30 - Den stora utmaningen. Jag öppnar dörren till korridoren, och där ligger den....Den utspillda kaffekoppen som ingen vill kännas vid. Golvet är en scen från en kriminalserie. Det är halt, brunt och luktar koffein och ångest. Jag tar ett djupt andetag. Jag har tränat för detta. 

08:45 - Uppdraget nästan slutfört. Jag inspekterar min domän. Golven blänker. Papperskorgarna gapar tomma. Jag har besegrat smutsen - för nu. Men jag vet att imorgon kommer det att vara samma kaos igen. Och jag kommer vara redo. 

10:00 - The Getaway. Min sambo anländer, min räddare i nöden. Vi glider bort från högskolan som hjältar efter en lyckad kupp. Snön virvlar bakom oss. Uppdraget är slutfört. Jag lever för att slåss en dag till. 

                                 To be continued.......  

 

TACKSAMHET - EN PÅMINNELSE OM DET VIKTIGA I LIVET

Ibland blir vi så upptagna av vardagen, av stressen, av allt vi måste göra, att vi glömmer att stanna upp och tänka på det som verkligen betyder något. Det är lätt att tappa bort sig i allt det ytliga och förlora kontakten med det som faktiskt ger livet mening. Men när jag stannar upp och reflekterar, så kan jag inte undgå att känna en överväldigande tacksamhet för det jag har i mitt liv.

Jag är så tacksam för mina vänner. De som kanske inte alltid finns där i varje stund, men ändå är en konstant närvaro, oavsett hur långt tid som går mellan våra samtal eller möten. Det är något så speciellt med vänskap som står emot tid och avstånd. Jag vet att vi har varandras ryggar när det verkligen gäller, och den känslan är ovärderlig. Jag är tacksam för de fina stunder vi haft tillsammans och för de obetalbara samtalen, skratt och stunder av tyst förståelse. Det är i de ögonblicken jag verkligen känner hur mycket vi betyder för varandra. 

Jag är oxå otroligt tacksam för allt stöd och hjälp jag fått genom livet från både familj och vänner. Livet har inte alltid vara enkelt, och det har funnits tider när jag inte vetat vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Men varje gång jag har stått där, osäker och kanske rädd, har jag haft människor omkring mig som har lyft mig, trott på mig och hjälpt mig att hitta min väg. Jag vet att jag inte är ensam. Det finns människor som bryr sig om mig, och det påminner mig om hur viktiga våra relationer är. 

Tack till alla som har stått vid min sida när jag verkligen behövt det. Era ord av tröst, er närvaro och era handlingar har betytt mer än ni kanske anar. För er som har lyssnat utan att döma, som har sträckt ut en hand och erbjudit stöd när jag kört fast – ni har varit ljus i mörka stunder. Och jag hoppas ni vet att jag alltid kommer vara där för er, när ni behöver det som mest.

Tacksamhet handlar inte bara om de stora stunderna, utan också om de små ögonblicken i livet. De gånger när någon skickar ett meddelande bara för att höra hur det är, eller när en vän påminner en om hur viktig man är. Det är i dessa små saker vi hittar värde och mening, och det är också där tacksamheten växer.

Så idag vill jag bara säga tack – till alla som har varit en del av min resa, till alla som har bidragit med sitt stöd och sin vänskap, till alla som har hjälpt mig att bli den jag är idag. Jag är tacksam för varje erfarenhet, varje lärdom och varje person som har påverkat mitt liv på ett positivt sätt. Jag vet att jag inte är ensam, och det ger mig styrka att fortsätta. 

Ibland är det de enkla, små ögonblicken – ett vänligt ord, ett meddelande, en kram, eller ett skratt tillsammans – som verkligen bär oss genom svåra perioder. Så jag vill verkligen uppmana oss alla att vara tacksamma för varje dag, varje person och varje liten stund som ger oss glädje och styrka. 

Så sprid vänlighet och påminn dom omkring dig hur viktiga dom är. Vi är alla en del av varandras resa, och det är i vår gemenskap och vår omtanke om varandra som livet verkligen får sin djupaste mening. 

DU GÖR LIVET LÄTTARE ATT LEVA - TACK FÖR ATT DU ÄR DU

Om det är någon som förtjänar att höra hur mycket han betyder, så är det du älsklingen min, ROBIN ENBÄCK. Det här är mitt sätt att säga tack - för allt du gör, för allt du är och för den plats du har i mitt hjärta. 

Jag minns fortfarande den där kvällen när allt kändes hopplöst. Jag satt på sängkanten, förlorad i mina egna tankar, med mina tårar som aldrig verkade ta slut. Jag kunde inte förklara vad som var fel, kunde inte formulera varför världen kändes så tung just då. Men du försökte inte pressa fram ord eller lösningar - du bara satte dig bredvid mig, och la din arm om mig och höll mig hårt. Du lät mig bara vara, utan krav, utan att behöva förklara. Det var i den stunden jag insåg att jag aldrig är ensam. Att du alltid kommer att vara där. 

Jag vill att du ska veta att jag alltid kommer finnas vid din sida, precis som du finns vid min. Genom allt - de bra stunderna, de svåra dagarna och alla ögonblick däremellan. Jag är så otroligt stolt över dig och den styrka du visar varje dag, även när det känns tungt. Tillsammans klarar vi allt, och jag kommer alltid finnas här för dig, precis som du alltid är här för mig. 

Att leva med psykisk ohälsa är en kamp som ibland känns oändlig. Men du finns där vid min sida genom allt - genom tystnaden, genom gråten, genom dom dagar när jag knappt orkar kliva upp ur sängen. Du har aldrig fått mig att känna mig som en börda, aldrig backat undan. Istället har du varit min klippa, den som lyfter mig när jag tvivlar på mig själv, den som påminner mig om att jag är starkare än jag tror. Du har fått mig att se mig själv genom dina ögon - som någon värd att älskas, även på mina sämsta dagar. Och det betyder allt. 

Älskling, ROBIN ENBÄCK jag vet att jag inte alltid säger det tillräckligt ofta, men jag vill att du ska veta: jag ser dig. Jag ser allt du gör för mig, allt du offrar, all den kärlek du ger utan att begära något tillbaka. Jag är så tacksam, för allt du gör för mig, för oss, för den trygghet du ger mig vare dag. 

Jag ser fram emot en framtid där vi, du å jag, fortsätter hålla varandras händer, oavsett vad som väntar runt hörnet. Där vi skapar fler minnen, skrattar mer, delar fler tysta stunder där ord inte behövs. För vad som än händer, vet jag att vi har varandra. 

JAG ÄLSKAR DIG - mer än vad orden i det här inlägget någonsin kan beskriva. 

Tack för att du är du. <3 <3 <3 

FRÅN ATT KÄNNA SIG MISSLYCKAD TILL ATT VARA HEL - ATT ACCEPTERA SIN PSYKISKA HÄLSA

När vi kämpar med psykisk ohälsa, är det lätt att känna att vi är de enda som går igenom det, och ännu lättare att känna skam. Den här skammen kan vara förlamande – den får oss att tro att vi är svaga, otillräckliga eller att vi inte duger. Men att förstå att skam inte definierar oss, utan att vi faktiskt är mer än våra svårigheter, är första steget på vägen mot acceptans. 

Det har inte alltid varit lätt för mig. Jag har känt mig misslyckad, inte nog, inte tillräcklig. Jag har burit på tankar och känslor som kändes tunga och överväldigande. ibland har det känts som att min psykiska hälsa definierat hela mig, som om jag var mina svårigheter, mina rädslor och mina misslyckanden. Jag har lärt mig att vara snäll mot mig själv, att se mina utmaningar som en del av min resa mot att bli hel. Genom att erkänna att jag är mänsklig, att jag gör mitt bästa och att det är okej att inte alltid vara stark, har jag börjat känna mig mer hel. Och den känslan - att vara okej med att vara mig - är något jag önskar att vi alla får uppleva. 

Skam - en tung börda vi bär, skam kan vara en av de mest förödande känslorna vi upplever när vi mår psykiskt dåligt. Vi förlorar ofta oss själva i negativa tankar om att vi inte räcker till, eller att vår psykiska hälsa gör oss mindre värda. Vi kanske skäms för att behöva hjälp, eller för att vi inte alltid är "tåliga" på det sätt samhället ibland förväntar sig. Men skam är en känsla inte en sanning. Vi tar ofta åt oss negativa budskap om oss själva, särskilt sådana som kommer från samhällets syn på mental hälsa. Med tiden kan det påverka hur vi ser på oss själva och vår egen värdighet. Men våra känslor och upplevelser är giltiga, och de gör oss inte mindre värdefulla. 

Acceptans - att omfamna hela sig själv, det är inte lätt att gå från skam till acceptans, men det är möjligt. För mig handlar acceptans inte om att ge upp eller att "förlåta" sig själv för att man mår dåligt. Utan om att inse att det är okej att inte vara okej. Det handlar om att förstå att psykisk ohälsa inte är vem jag är. Det är något jag går igenom - något jag kan hantera, bli bättre från och lära mig av. Att acceptera sin psykiska hälsa handlar om att släppa kraven på att vara perfekt och ge sig själv lov att vara som man är. Det handlar om att erkänna att vi inte är våra svårigheter och att det är okej att ha svaga stunder. 

Steg mot acceptans: 

Erkänna sina känslor utan att döma dem
Första steget mot acceptans är att sluta döma våra egna känslor. Vi är snabba att kalla oss själva svaga eller misslyckade när vi inte mår bra, men vi skulle aldrig vara lika hårda mot en vän som gick igenom samma sak. Att erkänna att det vi känner är verkligt och förtjänar respekt är grundläggande för att bryta skam-spiralen. 

Sluta jämföra sig med andra Att jämföra sig med andra kan förstärka känslor av otillräcklighet. Fokusera istället på din egen process, på dina framsteg och på hur långt du har kommit, även om det ibland känns som om du står stilla. 

Omge dig med människor som hjälper och stöttar dig Att omge sig med människor som förstår och accepterar en för den man är, är ett viktigt steg i att acceptera sig själv. Stöd från familj, vänner eller en terapeut kan hjälpa oss att känna oss mindre ensamma i våra upplevelser och hjälpa oss att släppa på skammen. 

Hitta positiva affirmationer skam kan komma från negativa tankar om oss själva. Ett sätt att motverka det är att använda positiva tankar. "Jag acceptera mig själv precis som jag är." "Jag förlåter mig själv och lär mig från mina misstag. "Jag är värdefull och förtjänar kärlek och respekt." "Jag förtjänar att må bra och känna mig glad."  

Slutord – Du är mer än dina svårigheter Att gå från skam till acceptans handlar om att förstå att du inte är dina känslor, inte dina tankar och inte din psykiska ohälsa. Du är en värdefull person som förtjänar respekt och förståelse, oavsett vad du går igenom. Genom att acceptera vår psykiska hälsa och ge oss själva lov att vara mänskliga, kan vi skapa en mer kärleksfull och förstående relation till oss själva och världen omkring oss. När vi gör det, kan vi börja leva mer äkta, mer fullt och med mer acceptans både för oss själva och andra.  

MIN RESA GENOM MOBBNING: ATT HITTA MIN EGEN STYRKA

Jag har alltid känt mig som en outsider. Från det att jag var 10 år gammal och fram till jag var 23, kämpade jag med att hitta min plats bland andra. Jag var mobbad, utesluten och såg på andra med en längtan efter att vara en del av gemenskapen – men istället för att bli accepterad, blev jag ständigt påmind om att jag inte passade in.

När jag var liten, hände det att andra barn kastade stenar på mig. De spottade på mig och kallade mig för "tjockis". Det var inte bara fysiska handlingar som gjorde ont – orden var som knivar som skar genom min självkänsla. Som barn hade jag inte den kraften att förstå varför någon skulle vilja vara elak mot mig. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Och varje gång jag gick till skolan var det som att gå till en plats där jag var osynlig för alla utom dem som ville göra mig illa.

När jag blev äldre fortsatte mobbningen, men nu var det andra sätt att försöka bryta ner mig på. I tonåren blev jag inlåst på skolans toalett av andra elever. De kommenterade min klädstil: "Vad har du på dig? En tjockis som du passar inte i såna kläder." De orden, de där uttalandena, stannade kvar hos mig långt efter att jag lämnat skolan för dagen. Jag kände mig som om jag var ett misstag, som om jag inte var värd att bli accepterad för den jag var.

Det har varit en lång väg att förstå hur de här erfarenheterna har format mig. Under många år trodde jag att jag var fel på något sätt. Att jag inte var tillräcklig, att jag inte passade in i den värld som andra verkade vara så bekväma i. Jag kämpade med att skapa relationer, få vänner och känna att jag var värdefull. Och den där känslan av att vara utanför, av att inte vara som alla andra, hängde över mig som en tung, mörk dimma.

Men med tiden, när jag började bearbeta mina känslor, insåg jag något viktigt: Det jag upplevde var inte mitt fel. Jag var inte den som skapade smärtan, jag var inte den som hade orsakat den. Jag var en människa som blivit sårad, men det betyder inte att jag skulle låta dessa sår definiera mig. Jag började förstå att det inte var mina misstag som gjorde mig svag – det var min förmåga att fortsätta gå framåt, trots all smärta, som gjorde mig stark.

Det är en lång och svår process att läka efter att ha blivit mobbad. Att bygga upp sin självkänsla när den har blivit krossad gång på gång är inte lätt. Det handlar inte om att glömma, utan om att hitta styrkan att förlåta – både andra, och sig själv. Det handlar om att se på mig själv med nya ögon, att förstå att jag inte är de ord eller handlingar andra kastade mot mig. Jag är mer än så.

Idag, när jag ser tillbaka på allt jag har gått igenom, känner jag en enorm tacksamhet över att jag inte gav upp. Jag har insett att det inte är mina fel eller misstag som definierar mig. Jag har lärt mig att jag är starkare än jag trott, och jag har börjat bygga nya relationer där jag är accepterad för den jag är.

Jag hoppas att genom att dela med mig av min historia kan andra som har känt sig utstötta och mobbade förstå att de inte är ensamma. Vi har alla våra egna svårigheter, men det betyder inte att vi ska låta dem definiera oss. Vi är alla värdefulla, precis som vi är – och ingen annans elakheter kan ta bort vårt värde.

Jag har varit där. Jag har känt smärtan av att vara utanför. Men jag vet nu att det finns ljus i slutet av tunneln. Det handlar om att hitta modet att stå upp för sig själv, att gå vidare trots allt. Vi är inte våra trauman, vi är inte våra misstag. Vi är starka, vi är värdefulla, och vi förtjänar att vara älskade för den vi är. 

"Det är inte våra ärr som definierar oss,                                                                                                  utan modet att visa oss själva och andra att vi kan blomstra trots dem."

ATT LEVA MED RÄDSLAN ATT GÖRA FEL.

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att göra fel. Rädd för att säga något dumt, rädd för att misslyckas, rädd för att någon ska tänka "vad håller hon på med?". Det är en rädsla som funnits med mig i skolan, på jobbet, i relationer - egentligen överallt där jag har behövt prestera eller visa mig själv. 

Jag minns en gång när jag som barn skulle svara på en fråga i skolan. Jag var ganska säker på svaret, men ändå tvekade jag. Hjärtat bultade, och jag fick handsvett och jag hörde min egen röst säga: "Nej, jag vet inte." fast jag egentligen visste. För tänk om jag hade fel? tänk om alla skulle skratta? 

Den där känslan har följt med mig genom åren. Jag har tackat nej till möjligheter för att jag inte känt mig "redo". Jag har skrivit mail och sedan stirrat på dom i evigheter innan jag vågat trycka på "skicka". Jag har lagt ner timmar på att grubbla över saker jag sagt, rädd att någon ska ha uppfattat mig fel. 

Det börjar ofta med en klump i magen, som om kroppen förbereder sig för något farligt, även om det inte finns någon verklig fara. Hjärnan snurrar med tankar om vad som kan gå fel, och varje beslut känns som ett stort åtagande. Hjärtat kan slå snabbare, och jag kanske känner mig osäker eller liten i situationen, som om jag inte är tillräckligt bra eller inte har kontroll.

När rädslan att göra fel tar över, kan det kännas som om världen krymper. Det kan också skapa en känsla av ensamhet, som om alla andra verkar ha koll på läget, medan jag själv känner mig som om jag balanserar på en lina, där varje steg känns osäkert. Jag kan bli väldigt kritisk mot mig själv i dessa stunder, och det känns som om alla ögon är på mig, trots att det oftast inte är fallet. 

Det är en konstig känsla, den där osäkerheten. Jag kan vara helt säker på att jag vet vad jag ska göra, men ändå känner jag att jag tvekar. Tänk om jag missar något? Tänk om jag inte gör det på rätt sätt? Den där lilla rädslan kan ta över hela min kropp och få mig att stanna upp. 

Jag försöker påminna mig om att varje gång jag gör ett misstag, varje gång jag vågar misslyckas, så lär jag mig något nytt om mig själv. Jag lär mig att jag är stark nog att ta mig vidare, att jag inte definieras av de fel jag gör utan av min vilja att fortsätta. Och ibland, när rädslan slår till som hårdast, påminner jag mig om att det är okej att inte alltid ha alla svar. Det är okej att göra fel, för det är en del av resan.

Så, jag försöker släppa på den inre pressen att vara perfekt hela tiden. Jag försöker vara snäll mot mig själv när jag gör fel, för jag vet nu att det är okej. Och kanske är det den största lärdomen av alla – att våga vara människa, att våga göra fel, för det är genom våra misstag vi hittar vår väg framåt. 

"Det är genom att våga göra fel som vi hittar vägen till att göra rätt."

FÖLJ DIN EGEN VÄG - NÄR DU KÄNNER DIG IFRÅGASATT

Det är en känsla som många känner igen, men få pratar om på riktigt: att alltid bli ifrågasatt. Oavsett vad du säger eller gör, finns det alltid någon som har en åsikt om det - eller ännu värre tvivlar på din kompetens dina val eller din värdighet. Till en början kanske det känns som ett irritationsmoment, men med tiden börjar det ta på krafterna. 
En ständig osäkerhet - När man ständigt får sina tankar och handlingar ifrågasatta börjar en osäkerhet smyga sig på. Man undrar om man verkligen gör rätt, om andra vet bättre eller om man helt enkelt inte passar in i normen. Den osäkerheten kan växa till något större, något mer överväldigande. Det kan påverka självkänslan och sätta sina spår i det dagliga livet. 

Ofta handlar det om kommentarer här och där - en blick, en fråga eller en tveksamhet. Men dessa små osäkerhetsmoment samlas och bildar en känsla av att inte riktigt vara accepterad, oavsett vad man gör. Man börjar ifrågasätta sig själv - "är jag bra nog?", "gör jag på rätt sätt?" 

Varför ifrågasättande känns så tungt - Att bli ifrågasatt handlar inte bara om att någon inte håller med dig, det handlar oxå om att känna att det man gör inte duger. Det sårar mer än vad man tror när någon tvivlar på ens förmåga eller integritet, eftersom hela ens personliga värde sätts på prov. Dessutom så är det lätt att ta det som en kritik av ens identitet snarare än en kritik av en idè eller handling. 

För mig känns det som om jag aldrig riktigt får vara ifred från andras tvivel. Någonstans, hela tiden finns det någon som ifrågasätter mig. Inte bara mina beslut eller mina åsikter, utan oxå vem jag är. Och det är inte alltid uppenbart, inte alltid i form av stora högljudda konfrontationer. Nej ibland är det dom små konfrontationerna, dom där blickarna eller den tysta kritiken som gör mest ont. 

Det börjar med små tvivel - Till en början var det små kommentarer som fick mig att känna mig osäker. Kanske en vän som sa: "Är du säker på att du vill göra såhär?" eller en kollega som utan att tänka efter säger: "Men har du verkligen tänkt på det här?" Och när man hör sånt ofta, börjar man undra om dom kanske ser nått jag inte gör, eller om jag helt enkelt inte har koll på läget. Jag vet att folk inte alltid menar något illa - men det är svårt att inte känna att man hela tiden behöver försvara sina val och förklara. Ibland känner man att man villa hålla tyst om sina tankar för att slippa kritiken. Man kanske slutar att ta för sig i samtal för att inte riskera att någon ifrågasätter ens ideèr. Tillslut kan man känna att man inte har någon plats där man kan vara sig själv fullt ut, utan att känna att man måste rättfärdiga varje steg. 

Hur det påverkar mig - Det här påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag känner mig ibland trött på att behöva bevisa mig själv. Även om jag inte behöver förklara mig för någon, så kan det vara svårt att inte känna att jag gör det i alla fall, gång på gång. Ibland när jag inte får den bekräftelsen jag kanske hade hoppats på - den där "du gör bra ifrån dig"- känslan - så är det lätt att börja tro att jag kanske inte gör det. Jag börjar undra om mina känslor är fel, om jag borde tänka annorlunda eller om jag helt enkelt inte passar in på det sätt som andra förväntar sig. 

Vad jag försöker göra för att hantera det - Jag har insett att det inte handlar om att andra alltid ska vara överens med mig eller att deras tvivel ska definiera mig. Det handlar om att hitta ett sätt att stå emot det - att påminna mig själv om att jag har mina egna anledningar och mina egna styrkor. När någon ifrågasätter mig på ett sätt som känns obehagligt, försöker jag bli bättre på att säga ifrån. Det är svårt, inte alltid lätt, men jag jobbar på det. Påminner mig själv om att jag inte behöver rättfärdiga mina val för någon. Jag är jag, och det är ok att vara osäker ibland, men det betyder inte att jag inte har något att säga till om. 

Att bli ifrågasatt - Kan vara riktigt jobbigt, och det är helt ok att känna det. Men vi måste oxå komma ihåg att vi inte behöver vara perfekta för att vara tillräckliga. Det handlar om att hitta våran egna väg även om det betyder att vi ibland måste stå emot andras förväntningar. Så nästa gång någon ifrågasätter dig, kom ihåg att du är tillräcklig precis som du är. Även om det känns tufft, kommer du att ta dig igenom detta. För du har rätt att vara stolt över den du är, oavsett vad någon annan säger. 

Så nästa gång du ifrågasätter dig, kom ihåg: Din åsikt är viktig, och du har rätt att stå för den. och om du inte alltid känner dig stark, vet du att du inte är ensam. 

Slutord : "Jag är tillräcklig, även när det känns svårt"