EFTER MIDSOMMAR – TILLBAKA I BORLÄNGE 💛☀️

Hej igen fina ni! 🌸

Nu är midsommar förbi och efter tre sköna semesterveckor i Laholm har jag kommit hem till Borlänge igen. Det har varit så fint att få tid med Nillan, njuta av sommaren – och samtidigt starta upp nya, hälsosammare rutiner tillsammans. 🌿✨

Vi har kört på med Slim Coconut Latte, FatBurn Tea, dagliga promenader och lite smartare matval – men också unnat oss sommarens goda stunder, såklart! ☀️🍓 Det har ändå känts så bra i kroppen – piggare, lättare och mer motiverad.

Nu när jag är hemma igen tänker jag fortsätta med träning och kost här i Borlänge. Jag har ju faktiskt redan ett medlemskap på ett gym här hemma, som jag haft ett tag nu – och det tänker jag verkligen ta vara på ännu mer framöver! 💪😊

Och även om jag och Nillan bor långt ifrån varandra, så är planen att vi fortsätter träna tillsammans – fast på distans. Vi stöttar, peppar och pushar varandra via mobilen. Det är guld värt att inte göra resan ensam. 💛👯‍♀️📱

Nillan har också tecknat ett gymkort nu, på Take Care i Laholm – och jag hoppas verkligen att hon börjar gå dit och tar hand om sig själv, precis som jag försöker göra här.

Så vi kör vidare, på varsitt håll men med samma mål: att må bra, orka mer och känna oss starkare – både i kroppen och i livet. Tack för att ni följer oss!

Stor kram från Borlänge 💕
Vi hörs snart igen!

SANNINGENS SKUGGA - KAPITEL 17

När världen formades om kände Sally hur marken skiftade under hennes fötter. Hon stod nu i ett rum hon aldrig sett förut – men ändå kände igen. Väggarna var klädda med mörkt trä, åldrat och krackelerat, som i ett gammalt hus. En klocka tickade någonstans. Det luktade damm, torkade örter... och något bränt.

På ett bord framför henne låg ett foto.
Hon tog upp det. Bilden föreställde hennes mamma som barn. Men bredvid henne stod en man Sally aldrig sett – ändå kändes hans ansikte bekant. Hans ögon… var exakt som Sallys.

Bakom dem i bilden skymtades ett gammalt hus. Med en symbol ovanför dörren – samma runa som glödde på stenen.
Hon vände på fotot. På baksidan stod med snirklig handstil:

"Huset finns fortfarande. Men inte i den här världen."

Sally rös till. En vind drog genom rummet, men det fanns inga fönster.
Hon gick mot dörren. Försökte öppna – men den satt fast.
Plötsligt började klockan slå. Tolv slag. Med varje slag blev rummet mörkare.

Efter sista slaget… tystnad.
Tills ett nytt ljud bröt stillheten: ett barns skratt. Svagt. Nästan sorgset.
Hon vände sig om.

Där, i rummets hörn, stod en liten flicka. Med ryggen vänd.
Hon rörde sig inte, men viskade:

– Du är sent ute, Sally. Väldigt sent.

– Vem är du? frågade Sally, försiktigt.

Flickan vände sig om. Hennes ögon var svarta som natten.
– Jag är den som minns. När du har glömt.
– Vad menar du?

Flickan tog ett steg närmare.
– Din mamma var inte den första. Hon var den sista. Nu är det din tur.

– Min tur till vad?

Flickan log.
– Att hitta huset. Att förstå vad det döljer. Att ställa frågan ingen har vågat ställa.

Sally svalde.
– Vilken fråga?

Flickan viskade, och orden etsade sig fast i Sallys sinne:

– Vad händer… om sanningen inte är din vän?

SPEGELN SOM MINNS - KAPITEL 16

Sally klev in i ljuset.
Det omslöt henne som vatten – svalt, mjukt, nästan levande.
Hon blinkade, men kunde fortfarande se. Allt runtom förändrades. Skogen försvann. Marken under hennes fötter blev till sten, slät och glödande i samma svaga ljus som stenen och bilen.

Hon stod nu i en sal, rund och hög som en katedral.
Runt henne svävade symboler – runor, tecken, fragment av minnen – virvlande i luften som damm i solstrålar.
Mitt i rummet tronade något stort. En spegel, hög som ett träd, men gjord av levande skuggor. Den rörde sig, som om den andades.

Bilen i Sallys hand pulserade. Hon lyfte upp den, och strålar av ljus sköt ut från dess undersida, mot runorna i rummet. De svarade. En låg ton fyllde luften.

– Sally, viskade spegeln. Inte med en röst, utan som om tanken formades direkt i hennes huvud. – Det är dags att minnas. 

                                   

Bilder svepte förbi i spegelns yta.
En kvinna, med samma ögon som Sally. Hon log. Höll en nyfödd i famnen. Bakom henne – mörker. Något förföljde henne.
Skyddet – bilen – lades försiktigt i vaggan. Runorna ristades med darrande hand.
– Mamma, viskade Sally. – Det var du.

– Hon offrade allt, sa spegeln. – För att dölja dig. För att ge dig en chans.

Sallys hjärta bultade. En del av henne ville vända om. Gömma sig. Men något starkare höll henne kvar.
Hon tog ett steg närmare spegeln.

– Vad är jag? viskade hon.

Runorna runt henne flammade till. Och spegeln visade en ny bild: Sally själv. Men annorlunda. Äldre. Stående mitt i en cirkel av ljus, omgiven av människor. Hon talade, och jorden svarade.

– Du är arvtagaren, sa rösten. – Till löftet. Till kraften. Till kampen som ännu inte är över.

Sally kände hur rädslan byttes ut mot något annat. Något tyngre. Men också starkare.
Hon såg ner på bilen igen. Den var nu bara en leksak – men också nyckeln till allt.

– Vad gör jag nu? frågade hon.

– Du väljer, sa rösten. – Vakna… eller glöm.

Sally slöt ögonen.

– Jag vill minnas.

Och världen vändes ut och in.

JAG VÄLJER MIN STIL, DU VÄLJER DINA ORD!!

Jag är så fruktansvärt trött på att andra människor tror att de har rätt att ha åsikter om min kropp. Som om min existens, mina kläder, mina val – är till för deras behag. Som om deras blickar och bedömningar ska få styra hur jag ser ut, vad jag har på mig, vem jag får vara.

Nej. Inte längre.

Ja, jag har extrakilon. Ja, jag är rundare. Och vet du vad? Jag tränar. Jag rör på mig. Jag försöker äta vettigt. Men viktigast av allt – jag gör det för mig. Inte för att bli mindre för din skull. Inte för att "passa in". 

                             

Jag har hittat kläder jag tycker om, kläder som sitter åt, som framhäver min kropp – och ja, jag trivs i dem. Jag tycker om mina kurvor. Jag känner mig snygg. Stark. Levande.

Och så händer det där.
Som när jag nyligen stod med några andra och tog av mig en tjocktröja. Under hade jag ett linne jag kände mig fin i, något som kändes som jag. Och mitt i det – kommer kommentaren:

“Man måste ju välja kläder som passar ens kropp och utseende.”

Inte riktat direkt till mig, men precis då, precis där – som en pil som träffar rakt i magen. Det är riktat. Du hör det. Du känner det. Och det gör ont.

Vet du vad det betyder egentligen? Att jag borde skämmas. Att jag borde gömma mig. Att min kropp inte är okej nog för att få synas.

Men det är inte omtanke – det är förakt maskerat som omsorg.
Och det är dags att säga ifrån.

Jag tänker inte anpassa mig efter din smak.
Jag tänker inte dra på mig stora säckar för att göra dig bekväm.
Jag tänker inte förminska mig själv för att du har problem med hur jag ser ut.

Min kropp är inte ett “fel” som måste döljas.
Min stil är inte öppen för din bedömning.
Och mitt värde sitter inte i dina åsikter.

Så nej – jag tänker inte gömma mig.
Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin.

VI GÖR ALLA VÅRA EGNA VAL!!

Det är en märklig känsla när man börjar komma till en punkt i livet där man faktiskt kan unna sig saker utan att behöva vända på varje krona. När man slipper stå i affären och räkna ut om man har råd med både smör och shampoo samma vecka. När man äntligen kan köpa det där man längtat efter – bara för att man vill, inte för att man måste.

Men vet ni vad som också kommer med det? En oväntad typ av skuld.

Plötsligt är det som att vissa runt omkring mig känner att jag bär ansvaret för deras impulser. Som att om jag pratar om något jag vill köpa, eller om vi går i en butik tillsammans, så är det jag som "lurat" dem att vilja ha något. Att om de gör ett inköp de kanske inte hade planerat – då är det på något sätt mitt fel. För att jag "inspirerat" för mycket. För att jag inte "tänkte på att de inte har samma ekonomi".

Och jag säger det här med all respekt, men… det är inte mitt ansvar. Vi är vuxna människor. Vi tar våra egna beslut, gör våra egna prioriteringar, och vi lever med våra egna konsekvenser – på gott och ont.

Att jag har möjligheten att köpa något innebär inte att jag tvingar någon annan att göra detsamma. Jag lever mitt liv. Jag gläds åt att jag kommit dit jag är idag. Det borde jag få göra utan att bära någon annans skuldkänslor på mina axlar.

Så nästa gång någon får för sig att lägga det ansvaret på mig – stanna upp. Fråga dig själv varför det känns lättare att skylla på någon annan än att ta eget ansvar för ett beslut. För i slutändan handlar det inte om vad jag gör eller inte gör. Det handlar om dina val, dina gränser – och din plånbok.

Och jag? Jag kommer fortsätta leva mitt liv. Med stolthet, tacksamhet – och utan att skämmas för det.

 

EFTER MIDSOMMAR – EN NY UPPDATERING! 🌸☀️

Hej igen alla fina! 💛

Nu har vi använt Slim Coconut Latte och FatBurn Tea i snart En vecka – och efter en mysig midsommarhelg kände vi att det var dags för en liten uppdatering igen! 🙌

Som ni kanske gissar har det blivit en mix av både nyttigt och lite mer festligt – fräsch sallad, bubbelvatten, grillade grönsaker och ja… några sockerfria godsaker från Pandy’s slank ner också. 😉🍬

Men vet ni vad? Det känns helt okej. För vi märker ändå att energin håller i sig! Framför allt under dagarna känner vi oss fortfarande piggare, mer motiverade och lite lättare i kroppen. 🌿✨

Det vi har insett är att det inte handlar om att vara “100% perfekt” hela tiden – utan om att skapa en balans som funkar långsiktigt. Produkterna hjälper oss verkligen att hålla fokus, och våra nya rutiner börjar kännas mer naturliga för varje dag.

Vi fortsätter med våra dagliga promenader, tänker lite extra på vad vi stoppar i oss, och framför allt – vi stöttar varandra hela vägen. Det gör så stor skillnad att göra det här tillsammans! 💪👯‍♀️

Vi återkommer snart med fler uppdateringar – hoppas ni vill fortsätta följa med på vår resa!

Stor kram så länge 💕
Vi hörs snart igen!

LJUSET I STENEN - KAPITEL 15

Sally stod stilla.
Hjärtat slog hårt.
Hon tittade på kvinnan.
– Det måste finnas ett annat sätt, sa hon tyst. – Jag vill inte stanna här.
Kvinnan nickade.
– Kanske finns det. Men du har inte mycket tid.

Stenen lyste svagt.
Som om något levde där inne.
Leksaksbilen i Sallys hand blev varm.
– Vad är det med den här? frågade hon.
Kvinnan såg på bilen.
– Din mamma lämnade den till dig.
– Den var en del av skyddet. En del av löftet.

Sally vände på bilen.
Under den fanns små tecken. Samma som på stenen.
Runor. Magiska märken.
– Kan den hjälpa mig? frågade hon.
– Den kan visa dig sanningen, sa kvinnan. – Men du måste vara modig. Du kanske inte gillar det du får se.

Plötsligt hördes en röst.
Djup. Tydlig.
Inte som viskningar.
Den kom från marken.
– Sally. Tiden är inne.
Stenen glimmade.
En springa öppnades. Ett svagt ljus lyste upp i gläntan.
Luften blev kall och stilla.

Sally kände på bilen i sin hand.
Den lyste nu också.
– Vad händer om jag går mot ljuset? frågade hon.
– Då får du veta sanningen, sa kvinnan. – Om din mamma. Om dig själv. Om varför du är här.
Sally var rädd.
Men hon ville veta.
Hon ville förstå.
Hon tog ett steg framåt.
Sedan ett till.
Och så gick hon in i ljuset.

EN LITEN UPPDATERING!!

Hej igen alla! ☀️

Nu har vi testat Slim Coconut Latte och FatBurn Tea i fyra dagar, och vi tänkte ge en liten första uppdatering på hur det går! 🌿

Det är förstås fortfarande väldigt tidigt, men vi har redan märkt en liten skillnad i energinivån – framför allt under dagarna, där vi känner oss lite piggare och mer motiverade att hålla igång. Det känns som en bra start! 🙌

I övrigt är det svårt att säga om produkterna har hunnit göra någon större skillnad ännu, men vi vet ju att sådant tar tid – så vi är fullt inställda på att ge det några veckor till innan vi utvärderar mer ordentligt. Det viktigaste är att vi håller i våra nya rutiner och stöttar varandra hela vägen. 💛

Vi fortsätter att röra på oss två gånger om dagen, äter lite mer medvetet och försöker göra bra val i vardagen. Och det känns faktiskt väldigt fint att ha tagit det här steget – tillsammans! 👯‍♀️

Vi lovar att fortsätta dela med oss längs vägen. Hoppas ni vill följa vår resa!

Stor kram så länge 💕
Vi hörs snart igen!

NYSTART MED NILLAN - VÅR LILLA HÄLSORESA BÖRJAR NU!!

 Hej alla!

Den här veckan har jag och Nillan bestämt oss för att testa två nya produkter: Slim Coconut Latte och FatBurn Tea. Vi vill göra en förändring och äta nyttigare, samtidigt som vi rör på oss minst två gånger om dagen. Det känns både kul och viktigt – både för vikten och för hälsan! 

                                

Jag har redan börjat ändra min kost och tränar regelbundet, men det är ändå svårt att gå ner i vikt. Därför hoppas jag att dessa produkter kan ge oss en liten extra skjuts på vägen.

Det bästa av allt är att vi gör det här tillsammans. Det blir en rolig och peppande grej, och vi kommer ha fina minnen från den här tiden.

Jag kommer såklart att uppdatera er om hur det går! Häng med oss på vår resa mot ett hälsosammare liv. 

                          

Vi hörs snart igen!! 

FRÅN STUDENTFIRANDE TILL TÅRAR I LAHOLM

Vilken helg det blev – både känslosam, rolig och lite oväntad på slutet.
Det började i fredags med en studentfest för min kompis systerdotter. Det bjöds på grillat, god dricka och ett riktigt härligt sällskap. Vi satt ute i trädgården och njöt av det fina vädret. Så roligt att få träffa alla igen – det var längesen vi sågs. Bara att sitta där och prata, skratta och känna sommaren – det gjorde något gott med hela mig. 

                                       

På lördagen blev jag och en vän hembjudna till några bekanta, Linda och Fredrik. Och ja, det blev grillat även där – och det var supergott! Vi hade med oss en liten frysväska med några cider, och Linda bjöd även på lite rosévin. Kvällen fylldes med skratt och samtal om gamla minnen och allt möjligt mellan himmel och jord. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast. Så skönt att få såna kvällar ibland – de fyller på energi på riktigt. 

Men sen kom hemresan... ja, den blev ett litet äventyr i sig. Vi skulle ta sista kvällsbussen hem, den som gick 22:40. Först var bussen bara två minuter sen, sen blev det ännu några minuter till. När klockan började närma sig 23 började vi undra om den ens skulle komma. Och ärligt talat – att sitta och vänta i en busskur mitt ute i ingemansland i två timmar till kändes inte så lockande.
Som tur var kunde Nillan ringa en av sina bekanta och fråga om hon kunde tänka sig att vara vår privata taxi – och det kunde hon! Så vi kom hem tryggt och med ett skratt även där. 

Och idag tog jag en tur med bussen in till Laholm. Skulle bara handla lite på Coop ("Skotten") – ingredienser till kvällens hemmagjorda pizza och lite till frukost och mellis. En enkel plan.
Men när bussen rullade förbi området där jag brukade bo, kom alla minnen tillbaka. Jag satt där och log för mig själv – det kändes så bekant, så tryggt. Men när jag sen klev av bussen några hållplatser senare, sköljde en stark känslovåg över mig. Det blev för mycket på en gång – alla minnen, känslor och saknad. Tårarna kom, och jag fick nästan svårt att andas. Fick ringa min vän som hjälpte mig lugna ner mig, och efter ett tag gick det bättre.
Laholm är verkligen hemma för mig. Jag saknar det här stället så mycket – miljön, människorna, hela livet här nere. Jag flyttade för åtta år sen och bor numera i Borlänge, men varje gång jag kommer hit känner jag hur mycket jag hör hemma här. Tyvärr är det långt att resa och tågresan kostar en del, så det blir inte så ofta som jag skulle önska. Men mitt hjärta… ja, det är kvar här.
En helg med både skratt, tårar och påminnelser om vad som betyder något. Och det är väl precis så livet ska kännas ibland.

MIN TUR NU - KAPITEL 14

Orden ekade i Sallys huvud.
De kom inte från henne.
Men ändå kändes de som hennes egna.
Hon stirrade på stenen.
Den såg gammal ut. Sprucken.
Men där hon stod, såg hon något nytt.
Inristningar.
Små tecken, nästan som runor.
Hon rörde vid dem.
De var kalla.
Och så kom fler minnen.
Inte bara bilder – känslor.
Rädsla.
Skydd.
Offer.
Hon såg sin mamma stå vid stenen.
Hålla ett litet barn – henne – i famnen.
Hon hörde röster runt dem.
Gamla röster. Viska i vinden.
– Det var här, viskade Sally. – Mamma gjorde något för att skydda mig.
Hon föll ner på knä vid stenen.
Höll fortfarande i leksaksbilen.
Den glödde svagt i hennes hand.
Plötsligt blåste en kall vind genom gläntan.
Träden susade. Marken darrade.
Och så hörde hon rösten igen.
Djup.
Ur jorden.
"Hon bröt löftet."
"Du är här nu."
"Du måste välja."
Sally såg sig omkring.
– Välja vad? ropade hon. – Jag vet inte vad ni menar!
Men vinden svarade inte.
Bara tystnad.
Sedan hörde hon fotsteg bakom sig.
Hon vände sig om.
Där stod kvinnan från butiken.
Den gamla med grått hår.
Hon såg allvarlig ut. Men inte rädd.
– Du måste förstå, sa kvinnan. – Din mamma bad om hjälp, men hon glömde vad som krävdes i gengäld.
Sally reste sig upp.
– Vad menar du?
Kvinnan gick fram till stenen.
La handen på den.
– När något skyddas, binds det.
– När något binds, måste någon stanna kvar.
– Din mamma smet undan. Men platsen minns. Skogen minns.
Sally stirrade på henne.
– Så… nu vill den ha mig?
Kvinnan nickade långsamt.
– Om du går, vaknar det igen.
– Men om du stannar… stillar du det.
Sallys hjärta bultade.
Allt snurrade.
Hon ville inte stanna. Men något inom henne visste…
Det fanns inget enkelt val.

DU KOM TILLBAKA - KAPITEL 13

Sally gick sakta efter barnet.
Hjärtat dunkade hårt i bröstet.
Hon ville vända om, men benen fortsatte gå.
Det var som om något drog henne framåt.
Barnet gick tyst mellan träden.
Stegen var lätta. Nästan svävande.
Sally höll den röda leksaksbilen hårt i handen.
Den kändes varm nu. Nästan som om den levde.
– Vänta! viskade hon. – Vem är du?
Barnet stannade.
Det vände sig sakta om.
Sally stelnade till.
Ansiktet var blekt. Ögonen stora. Mörka.
Men det var något bekant.
– Det är… jag, viskade hon.
Barnet såg ut som henne själv. Som hon såg ut när hon var liten.
Samma hår. Samma blick.
– Kom, sa barnet. – Du måste se.
Sally följde efter, djupare in i skogen.
Luften blev kallare. Mörkare.
De kom till en gammal glänta.
I mitten stod något.
En sten. Stor och täckt av mossa.
Den såg ut som ett gammalt altare.
Barnet ställde sig bredvid stenen.
Pekade.
– Här började allt.
Sally gick närmare.
Och då kom minnet.
Hon såg sin mamma springa genom skogen.
Såg sig själv ligga på marken, gråtande.
Såg skuggor som rörde sig bland träden.
Skuggor utan ansikten.
– Vad var det där? viskade Sally.
Barnet svarade inte.
Det bara såg på henne.
Sen försvann det.
Sally stod ensam kvar vid stenen.
Och nu hörde hon det igen.
Inuti huvudet.
"Du kom tillbaka."
"Det är din tur nu."

KVINNAN I BYN - KAPITEL 12

Sally gick tillbaka till stugan, men hon kunde inte sitta still.
Något kändes fel.
Som om skogen fortfarande såg på henne.

Hon mindes att det fanns en liten by inte långt bort. En gammal lanthandel. Hon hade varit där med mamma när hon var liten.

Hon tog bilen och körde dit. 

                                   

Butiken var liten. Dammig. En klocka ringde när hon öppnade dörren.

Bakom disken stod en äldre kvinna med grått hår och tjock kofta.
Hon log inte.

– Du är Lindas dotter, sa hon tyst.

Sally nickade, lite förvånad.
– Ja… det är jag. Du kände min mamma?

Kvinnan nickade långsamt.
– Hon kom hit som ung. Bodde i stugan med dig. Sedan försvann hon ett tag. Sen kom hon tillbaka. Men hon pratade aldrig om vad som hände.

Sally tvekade. Höll den lilla röda bilen i handen.
– Jag hittade det här… vid ett träd i skogen. Jag känner igen det, men jag vet inte varför.

Kvinnan stirrade på bilen länge.
Hennes röst blev låg.

– Det där… var din. Du tappade den natten då din mamma sprang till byn och bad om hjälp. Hon skrek att något följde efter henne. Att något ville ta dig.

Sally frös till.
– Vad var det?

Kvinnan skakade på huvudet.

– Ingen vet riktigt. Något gammalt. Äldre än husen här. Något som vaknar när fel person går för nära. Din mamma höll dig undan. Hon skyddade dig.

– Varför kom hon tillbaka då? frågade Sally. – Och varför skickade hon mig hit nu?

Kvinnan såg henne djupt i ögonen.

– För att det inte var klart. 

SALLY HÖR DET IGEN - KAPITEL 11

Sally stod kvar vid trädet.
Den röda leksaksbilen låg i hennes hand.
Hon höll den hårt. 

                               

                                                 

Hon visste inte varför hon började gråta.
Tårarna bara kom.
Det kändes som om något i henne mindes – fast hon inte själv gjorde det.

Det var kallt i skogen, men hon kände inte kylan.
Det var som om luften runt henne hade blivit tjock.
Som om skogen höll andan.

Och så hörde hon det igen.
Inte med öronen.
Inuti huvudet.

"Kom närmare."

Hon tog ett steg bakåt. Hjärtat slog hårt.
”Vem är det?” viskade hon.
Men ingen svarade.

Skogen var tyst.
Men hon visste att något såg henne.

Hon ville springa tillbaka till stugan.
Men benen kändes tunga.
Marken ville inte släppa taget.

Då såg hon något längre in bland träden.
Något ljust.
En liten gestalt. Ett barn?

Det stod stilla. Vände sig inte om.
Sally kisade.
Det såg ut att ha vitt nattlinne på sig.
”Hallå?” sa hon, med tunn röst.
Barnet rörde sig inte.

Men Sally kände – hon måste följa efter.

NÅGOT I SKOGEN - KAPITEL 10

Det hade vilat länge.
Djupt under marken.
Inte som en kropp. Inte som ett djur. Men som en känsla. En närvaro.

Det var inte dött. Bara tyst.
Det väntade.

Ibland kom människor för nära. Då vaknade det lite. Kände efter. Lyssnade.
Men ingen stannade. Ingen öppnade dörren.

Förrän nu.

Flickan var här igen.
Inte liten längre. Men samma blod. Samma själ.

För länge sen hade hon blivit buren genom skogen. Hon grät. Någon höll henne hårt. Skyddade henne.

Nu var hon ensam.

Och hon hade rört vid trädet. Det gamla trädet med märken i barken. Hon hade känt något – en bild, en tanke som inte var hennes.

Hon hade hittat leksaken. Den lilla röda bilen.
Och det var som att en låst dörr öppnades.

Nu vaknade det på riktigt.

Det sträckte sig upp, som rötter i mörker. Som tankar som inte är ens egna.
Det såg henne – utan ögon.
Det kallade – utan ljud:
"Kom närmare."

STUGAN VAR TYST. FÖR TYST. - KAPITEL 9

Sally stirrade på handflatan i fönstret, hjärtat slog hårt i bröstet, som om det ville protestera mot något hon ännu inte förstod. Fläcken var precis i ögonhöjd med ett litet barn. Fingrarna hade lämnat långa, suddiga märken, som om de dragits långsamt över glaset i fukt. Hon tvekade innan hon rörde vid den – kallt. Inte ny. Men inte gammal heller.

Hon drog på sig koftan och gick ut barfota, trots daggen som sög in kylan i fötterna. Marken var tyst och tung, som om något precis lagt sig till ro. Hon gick ett varv runt stugan. Inga spår i gräset. Ingen jord som skrapats undan. Ingen skugga som inte borde vara där. Bara stillhet.

Men när hon vände sig mot skogsbrynet, såg hon något. En rörelse. För snabb för att vara ett djur, för låg för att vara en vuxen. Något vitt. Nattlinne?

Hon började gå, först försiktigt, sedan snabbare. Skogen svalde henne utan ljud, grenarna drog i hennes tröjärm, som om de ville stoppa henne.

Och där – ett träd hon kände igen. Inte för att hon sett det förr, utan för att det fanns i drömmen. Ett gammalt träd med en ihålig stam och märken i barken – tre lodräta streck, som klor. Hon stod framför det och visste: Det här var platsen. Något hade börjat här. 

                           

Hon lade handen mot stammen. Den kändes varm.

Sedan hörde hon det igen.

Inte ljud.

Känsla.

Ett minne som inte var hennes.

Hon var liten. Kanske fem. Grät. En kvinna – hennes mamma? – bar henne, rusade fram mellan träden. Något var fel. Något följde efter dem. Det hördes inte, men det fanns där. Något gammalt. Något som vaknat.

Sally ryggade tillbaka och föll nästan. Hon andades häftigt och grep om trädstammen för att inte tappa balansen.

Hon ville springa tillbaka till stugan – men något höll henne kvar. Blicken drogs till marken vid rötterna. Något blänkte där. Halvt begravt under löv och mossa.

En leksak.

En liten bil. Röd. Plastig. Sliten. Hon kände igen den.

Den hade varit hennes.

Men hon hade inte haft den här. Inte i den här skogen.

Och ändå visste hon – det var hon som hade tappat den. Här. För länge sedan.

Och när hon tog upp den, hörde hon viskningen igen, den hon hört i drömmen:

"Du minns inte, men du kom tillbaka."

SEMESTERSTART MED ETT LEENDE

Idag fick jag göra något jag längtat efter länge – att överraska min bästa vän på riktigt. Vi hade planerat att jag skulle komma ner till Laholm den 9 juni för att fira in min semester tillsammans med henne i tre härliga veckor. Hon visste inget annat. Men jag kunde inte hålla mig… så jag packade väskan, hoppade på tåget – och åkte ner redan idag, den 5 juni.

Hennes syster var min medhjälpare i detta lilla bus. Hon hämtade upp mig vid tåget och följde med hem till min väns hus. Vi smög fram till dörren, och planen var enkel men effektiv: jag skulle gömma mig medan systern ringde på.

Så där stod jag, med hjärtat bultande av förväntan, bakom ett hörn medan dörren öppnades. Jag hörde hennes röst – det där välbekanta, varma tonfallet – och så tog jag ett steg fram. Vår blick möttes, och det jag fick se var något jag alltid kommer bära med mig: ett stort, äkta, överraskat leende som lös upp hela hennes ansikte. 

                               

Det första hon sa var:
"Jag som tänkte jag skulle dammsuga och städa lite i helgen så det skulle va fint när du kom på måndag."

Vi skrattade båda, och i det ögonblicket visste jag att överraskningen var precis vad både hon och jag behövde. För ibland är det inte bara semestern som är värd att fira – utan också vänskapen, de små oväntade stunderna, och att få känna sig extra viktig i någons liv.

Nu väntar tre veckor av skratt, sena kvällar, fika i solen och allt det där vi älskar att göra tillsammans. Och bäst av allt – vi fick en magisk start vi sent kommer glömma 💛 

HEJ, HALLÅ!! NÅGON DÄR?

Hej kära läsare!

Jag måste bara fråga — var är alla kommentarer? Jag lägger ner mycket tid och kärlek på att skriva inlägg här, och det är verkligen något av det roligaste med att blogga att få ta del av era tankar, åsikter och erfarenheter i kommentarsfältet. Det skapar en så fin gemenskap och gör att bloggen känns levande.

Men på sistone har det varit ovanligt tyst, och jag börjar undra om ni kanske bara är blyga, har fullt upp eller helt enkelt inte vet vad ni ska skriva? Oavsett anledning så vill jag verkligen uppmuntra er att våga slänga iväg en rad eller två! Det kan vara en fråga, en kommentar, kritik, eller kanske en rolig anekdot som ni tycker passar in på ämnet. 

                                  

Era ord betyder mycket för mig och gör att jag kan fortsätta utvecklas och skapa innehåll som ni verkligen uppskattar. Så nästa gång ni läser ett inlägg, ta gärna några sekunder och skriv en kommentar – det gör en enorm skillnad!

Jag är supernyfiken på vad ni tycker om det senaste inlägget, eller om ni har några tips på ämnen ni vill att jag ska ta upp. Låt oss starta en dialog och göra den här bloggen till en plats där vi kan inspirera och stötta varandra.

Tack för att ni finns här, och jag hoppas att vi snart hörs i kommentarsfältet!

DET SOM RÖR SIG UTAN SKEPNAD - KAPITEL 8

Sally sov inte den natten. Hon försökte – låg i den gamla stugan med den tunga dagboken vid bröstet och örat mot kudden, som om hon kunde höra något genom marken. 

Men det var inte ljud hon hörde.
Det var en känsla. Som ett tryck, djupt inuti huvudet. Som om något rörde sig i tankarna utan att be om lov. Som om ett minne som inte var hennes försökte hitta plats.

När hon till sist slumrade till, drömde hon:
Hon stod på bryggan. Barfota. Nattlinne.
Inte som sig själv – som sin mamma.
Vattnet framför henne var svart, fastän det var mitt på dagen. Och i det svarta: ögon. Först ett. Sedan två till. Tre.
De blinkade inte. De bara såg.
Bakom henne – en viskning.
Inte en röst. En närvaro. Som att något lutade sig framåt utan att ha kropp.
”Du minns inte, men du kom tillbaka.”

Hon vaknade med ett ryck. Morgonen var kall. Marken utanför stugan täckt av dagg och gammal dimma.
När hon steg upp såg hon något hon inte sett kvällen innan.
I fönsterrutan – en handflata. En fläck. Liten. Som om ett barn stått där och tittat in.

                                       

                                  
Samtidigt – 1947
Agnes visste att hon inte fick gå dit ensam.
Mamma sa alltid att sjön var vacker, men nyckfull. Den kunde ta med sig mer än man ville ge. Men något i Agnes kallades dit. Inte som en röst, inte som en impuls. En dragning.

Hon hade sett honom först i drömmen.
Han såg ut som en pojke i början. Ensam på vattnet, som om han stod på ytan. Han pratade utan mun. Frågade:
”Vad är ditt första minne?”
När hon inte svarade, blev han något annat. Ansiktslös. Stillastående. Och ändå – rörlig.

Hon följde honom ändå.
Och när hon satte ner foten i sjön, blev världen spegelvänd. Himlen under henne. Marken ovanför. Hennes namn förlorade ljudet. Hon minns inte om hon skrek.
Men hon minns Sally.
Inte från nu. Från då.
En framtid hon såg innan hon blev någon annan.

Tillbaka i nutid
Ella satt med dagboken i knäet. Inte den Sally hittat – en annan. En äldre. Med initialerna A.L. på första sidan. Agnes Lind.
“När jag gick, sa han att jag inte skulle glömma. Att jag skulle bli den som bar hans namn vidare. Men jag har glömt hans namn. Jag minns bara känslan. Som om vatten kunde tänka.”

Ella stängde boken långsamt.
Hon reste sig, gick ut i morgonen och följde stigen till viken.
Sally stod redan där. Barfota. Som i drömmen.
Ella sa inget.
För hon såg att Sally höll något i handen. En sten. Inte en vanlig. En med hål rakt igenom. En gammal folktro: att se genom den kunde visa det osynliga.
Sally lyfte den mot ögat.
Och där – mitt i det stilla vattnet – stod Emily.
Men hon såg inte ut som hon borde.
Hennes ögon blinkade inte.
Och vattnet omkring henne – rörde sig i cirklar.
Som om det andades.

DOM SOM SPEGELN MINNS - KAPITEL 7

Sally stirrade på orden i anteckningsboken:

“Jag minns inte vad som är dröm längre.”

Bläcket var blekt, nästan urvattnat, som om regn smugit sig in i skjulet och tvättat orden försiktigt. Eller som om sjön själv lagt sitt finger över sidan.

Hon bläddrade vidare. Några sidor längre in fanns ett datum: 3 augusti, 2002. Dagen då Emily försvann.

“Emily pratade med någon i spegeln. Hon sa att han ville visa henne hur man blir kvar utan att dö. Jag förstod inte då. Nu gör jag det. Nu är det jag som pratar med honom.”

Sally lade boken ifrån sig, men anteckningarna fortsatte eka inom henne. Hon såg sig omkring i skjulet en sista gång innan hon stängde dörren – men i samma ögonblick som hon vände ryggen till, hörde hon det:

Ett knäpp, långt och djupt, som om något i träet hade spruckit av ett tryck inifrån. Hon vände sig hastigt om – men allt var som förut.

Nästan.

Tröjan i plastpåsen hade fallit åt sidan. Under den låg ett pappersark hon inte sett tidigare. Hon böjde sig ner.

En teckning. Barnsligt ritad med blå krita. Sjön, en brygga. Två flickor – en med rött hår (Emily), en med mörkt (hon själv). Och i vattnet: en stor, mörk figur. Ingen form, inget ansikte. Bara ögon. Tre stycken.

Samtidigt – någon annanstans

Hon minns.

Inte med hjärnan. Med vatten.

Djupet under sjön är stilla, men fullt av rörelse. Där finns ekon av steg som aldrig lämnat spår, viskningar från röster som tystnade för länge sen. En gång varje generation öppnar sig spegeln. Någon stannar kvar. Någon annan minns.

Hon ser flickan – inte Emily, inte Sally, men en annan. Agnes, 1947. Hennes fötter darrade vid vattenbrynet, men hon gick ändå. Ner i mörkret. Lät händerna försvinna först. Sedan hjärtat.

Hon minns Agnes. Hon minns dem alla.

Och nu – Sally.

Hon bär minnet som en nyckel i blodet. Och nycklar rostar långsamt, men aldrig helt. 

                                   

I byn

Ella stod vid sitt köksfönster och såg ut över dimman som smög sig in över ängarna. Hon höll i ett foto – ett gammalt, svartvitt, blekt av tid. Två kvinnor. En av dem Sallys mamma. Den andra… ingen brukade fråga om henne.

Ella visste att Sally skulle komma snart.

Hon visste också att de inte var ensamma längre.

Sjön vaknade inte ofta. Men när den gjorde det, kallade den inte bara tillbaka dem som varit där.

Den kallade på dem som glömt att de varit kvar.

Nästa dag – Viken

Sally följde stigen på kartan, tillsammans med Ella. Skogen var tätare här, träden högre. Som om de försökte gömma något. Allt luktade fukt, jord, och något annat – något gammalt, metalliskt. 

                                             

När de kom fram till viken, stannade Ella tvärt.

”Här,” sa hon. ”Det var här jag såg flickan.”

”Emily?”

”Kanske. Eller någon annan som lånade hennes ansikte.”

Sally gick fram till vattenkanten. Vinden dog ut. Allt blev stilla.

Hon såg sin spegelbild i ytan. Men det var inte hon som rörde sig. Det var spegeln.

Ögonen – hennes egna – blinkade inte.

Bakom henne, i reflektionen, stod en skugga.

När hon vände sig om – var ingen där. 

" Vem är Ella? 

Ella bor i utkanten av byn i ett övervuxet hus där bokhyllorna lutar och golven lutar ännu mer. Hon driver ett antikvariat som sällan är öppet, och som ingen egentligen minns att de handlat något från. Hon är tillbakadragen, men säger ibland saker som får folk att stanna upp. Som om hon vet saker innan de händer. Hon var nära vän med Sallys mamma – och kanske mer än så.

Men det är bara början." 

" Vem är Agnes? 

Agnes Lind var tretton år sommaren 1947 när hon försvann vid viken. Det står i polisrapporterna att hon gick ner till vattnet ensam på kvällen. Att hennes skor hittades vid strandkanten. Inga fotspår. Inget kropp. Inget svar.

Men i byn dröjer fortfarande minnet av henne kvar. De säger att hon ibland syntes långt senare – äldre, fast inte som de andra barnen. Alltid ensam. Alltid nära vattnet. Som om hon aldrig lämnade sjön. Som om sjön tog henne – men gav tillbaka något annat."

Ur mammans dagbok

“Vattnet är inte vatten. Det är en mun. En spegel. Ett öga.”
“Han säger att jag får behålla ett minne för varje dröm jag lämnar till honom.”
“Jag minns Emily som barn. Jag minns inte hennes röst. Jag vet inte om det är mitt val längre.”